2010s (?) YA sci-fi novellbok med otäcka eller oroande ändringar; en med mental kontroll och en basebollspelare

6

Jag läste denna bok runt 2013/14 men jag är inte säker när den publicerades. I grunden fanns en massa korta historier med obehagliga eller störande slut. Jag minns bara en av dem men jag känner inte till alla detaljer.

Från vad jag kommer ihåg kan denna person hoppa in i någons tankar och ta över sina kroppar och liv. Det verkliga folket skulle fortfarande vara i sina kroppar och försökte slåss tillbaka men aldrig vann. Därefter hoppade den här personen in i kroppen av (Jag tror) en välkänd basebollspelare och han kämpade tillbaka mycket internt. Jag tror att det slutade med basebollspelaren som övertygade sinnehopparen för att gilla att gå in i en delfins sinne, och sedan fastnade han där för alltid eller något i samma riktning.

Också många gånger skulle korthistorierna bryta den fjärde väggen och snälla prata med läsaren på ett sätt.

Det skrevs på engelska och jag tror att det var originalspråket. Jag kommer inte ihåg mycket av omslaget men jag tror att det hade mycket rött på det.

    
uppsättning Angela 14.09.2018 04:10

1 svar

3

Darkness Creeping: Twenty Twisted Tales av Neal Shusterman

Idenkortaberättelsen Soul Survivor dör pojken för att flygplan kraschar in i andra våningen av hus där han bor med sina föräldrar. Men hans själ är kvar att vandra som en ande och han lär sig att röra sig inom människans sinnen. Först välkomnar basebollspelaren (Sam "Slam" McKellen):

“My name is Peter,” I said, and then I told him about the plane crash. I explained how I had lost my body, and how I had survived for more than a year on my own. I must have gone on babbling for hours—it was the first time I had someone to talk to.

McKellen listened to all I had to tell him, sitting quietly in a chair. Then, when I was done, he did something amazing. He asked me to stay.

“We have batboys in the dugout to help us out,” he told me. “Who says I can’t have a batboy on the inside as well?

Men då skriver han till pojkens föräldrar, och de (och pressen) tror att han är galen, frågar Slam honom att lämna:

“Peter, I want you to leave,” he told me as we sat alone in the dark, in the big house our baseball contract had bought. Our hair was uncombed and our face had been unshaven for weeks.

“The doctors are right,” Slam announced. “You don’t exist, and I won’t share my mind with someone who does not exist.”

I could hardly believe what I was hearing.

“I order you to leave and never come back,” he said. “Never look for me. Never talk to me. Never come near my thoughts again.” And then he began to cry. “I hate you!” he screamed—not just in our head, but out loud. “I hate you for what you’ve done to me!”

I could have left then. I could have run away to find someone else who wouldn’t mind sharing his life with a poor dispossessed soul like myself. But I realized that I didn’t want to leave.

And I didn’t want to share anymore, either.

“I’m not leaving,” I told him. “You are.” That’s how the battle began.

....

I pounded and pounded on his mind and filled his brain until there was no room for him anymore. But try as I might, I could not push him out. I could only push him down. So I pushed him down until the great baseball player was nothing more than a tremor in my right hand.

I had control of everything else . . . but even that wasn’t good enough. As long as any part of him was still there, he could come back, and I didn’t want that. I had to figure out a way to get rid of him—for good.

That’s when I remembered the dolphins.

    
svaret ges 15.09.2018 19:46