Det finns en grundläggande kulturell orsak till detta, och tanken att förflutet var mer magiskt än idag går tillbaka till de allra första fantastiska berättelserna.
Som Mark Olson påpekar är det ett oundvikligt faktum att världen vi lever i inte har någon magi i den. För premodernska folk var det saker som de inte kunde förklara på ett tillfredsställande sätt, som solens värme, årstidens förändring eller blixtnedslaget. Å andra sidan fanns inga antropomorfa gudar bland dem. Zeus och Odin och Shang-Ti visade sig aldrig för sina dyrkare, så om de skulle tro att sådana gudar verkligen tog mänsklig form och verkligen fungerade mirakel på jorden, var de tvungna att tro att det hade varit en tid i det förflutna i vilka gudar och magiker var mycket mer aktiva.
Så det naturliga mänskliga perspektivet med avseende på magi är att det var mer kraftfullt i det förflutna. För en författare som Tolkien, som (ursprungligen ursprungligen) var avsiktligt att skapa ett alternativt mytiskt förflutet för den verkliga världen, var det så oundvikligt att kosmologins storhet och magi skulle minska under tiden, eftersom slutpunkten var dagens magiska- mindre värld. Självklart försöker inte alla författare att skapa en sådan mytopé, men det finns fortfarande en naturlig lust att göra det förflutna mer magiskt än nutiden, för det gör den fiktiva världen mer relativ. Att ha en fiktiv värld där magiken försvinner, där trollkarlar och fantastiska djur nästan utrotas, gör att världen verkar mer som den verkliga världen och det gör synpunkterna för de karaktärer som bor i världen mer tillgängliga för en verklig läsare.
Urban fantasi är på vissa sätt en reaktion mot tanken att magi har konsekvent förfallit. Denna undergenre innebär att magiken fortfarande är här i modern tid. Detta öppnar många nya vägar för utforskning och möjligheter till intressanta tomter. Men för många läsare är det svårare att upprätthålla upphävandet av otro, för vi vet att det verkligen inte finns någon magi i dagens värld.
Citera mig från här :
The idea that magic was much more plentiful in the past is very common, both in fantasy fiction and mythology. It makes sense that myths would tend to develop this way. While there are things in the everyday world that seem magical in varying degrees (earthquakes, lightning, the bodies of the heavens), the physical forms of gods are conspicuously absent. So there is posited (either implicitly or explicitly) to have been an age where magic was more common, and the gods were closer. There might or might not be a new age of magic coming in the future, perhaps at the end of the universe.
Fantasy writing, including my own, tends to follow this formula. One reason for this is that it’s familiar from myths and folklore; it’s been a convention of the fantasy genre before the genre even existed as such. Another reason is that fantasy is often set is a world that is supposed to approximate some epoch of Earth’s past—culturally or technologically. If too much magic was available, it would change the setting drastically. (This has been a real issue in some Dungeons & Dragons campaigns I’ve been involved in; they featured magical versions of the Industrial Revolution.) Yet a writer generally wants there to be enough powerful magic to tell a good story. A natural way of resolving this tension is if powerful magic exists, but it is hidden away; and even if it is uncovered, it cannot be duplicated.
Some authors have thought through the implications of the gradual decay of magic rather carefully. Others tend to accept it as a part of the standard fantasy setting without much explicit discussion. My father, when he was reading the Silmarillion, commented that he liked how, in Tolkien’s world, a great work of magic (like the Silmarils, or the Rings of Power) could only be created once; there would not be enough power left in the world to recreate such things. And it’s worth noting that the continued use of the Rings of Elves was a major driver of the elven economy in Middle Earth.