Båda
När det gäller uteslutning av japanska sexuella i synnerhet går grymheter - i grunden gillar ingen att tänka (mycket mindre skriv) om våldtäkt, och det lägger till ett extra lager av horribleness till historien svårt att ta itu med, både känslomässigt och som ett skrivproblem - hur mycket PTSD ska offer visa? Gick någon av dem gravid?
@Ross påpekar också i en kommentar att "Japans snabba efterkrigs westernisering och våra egna grymheter i form av två atombomber har mjukat vår bedömning av det i jämförelse med Tyskland", vilket är en bra punkt som jag gjorde " t ursprungligen överväga.
TV-servern
De sorts adresserar detta i säsong 2 (jag lade upp frågan efter att ha sett säsong 1). Juliana hitchhiking med en man som var medic i en MASH under kriget, och han säger:
I like to use this road if I can. It's good to be reminded. A few miles that way, there's a redwood grove where they all went near the end, waiting to surrender. We set up a hospital, put boys back on their feet that had no business breathing. Then the Japs came through. Lined them all up. Women and kids, too. One bullet each to the back of the head. Never more than one. Took about an hour.
Det här är inte så mycket, men det handlar om så mycket skärmtid som de ger till nazistiska krigsförbrytelser. (Jag räknar inte med den nazistiska regeringens fredstid , som så vitt jag vet inte har en japansk motsvarighet.)
Du kan ta del i Season 1 Episode 6 när hyresgästet i Nippon Building kräver "personliga tjänster" från Juliana som en subtil / svag nod till komfortkvinnorna, om du vill.
Boken
Här är en intervju med PKD där han säger:
And that’s why I’ve never written a sequel to it. Because it’s too horrible. It’s too awful. I started several times to write a sequel to it and I would had to go back and read about Nazis again. And I’d just like to off every one of them, it’s what I’d like to do. And so I could never do a sequel to it.
Jag hittade detta via citatet i Rand al'Thors svar på