Kort historia om hur 2 astronauter som slutar för lunch förstör omedvetet den enda livsformen på en torr planet

26

På 70- eller 80-talen läste jag en novell där två astronauter som letar efter ett bra ställe att äta lunch väljer en plats vid polen på en liten ödemark, med utsikt över världens enda pool av ytvatten. På grund av de hårda extremiteterna av värme och brist på vatten är detta hemmet för planetens enda levande organisme, som har vuxit långsamt över eoner, överlevt de dagliga extremiteterna, rör sig långsamt över den nakna stenen och löser upp den med sura matsmältningssaftar till få de näringsämnen som behövs för överlevnad.
Männen tittar på organismen medan de äter lunchen, sedan avgår, omedvetet lämnar döden bakom dem i sitt sopor - cigarettstöt, burkar, förpackningar - en bonanza som varelsen rör sig över för att lösa upp och intagas, tillsammans med de mänskliga mikroskopiska organismerna som kommer att förstöra det främmande varandet. Temat för berättelsen är att även om vi når ut till stjärnorna för att söka livet, är vi mycket mer kopplade till de lägsta formerna av livet på jorden än vad vi kan hitta på andra planeter. Jag kommer inte ihåg författaren och titeln. Kan någon identifiera historien?

    
uppsättning scifi fan from Ontario 24.06.2013 19:42

1 svar

39

" Innan Eden ", en kort historia av Arthur C. Clarke ; först publicerad i Fantastiska berättelser , juni 1961 , tillgänglig på Internetarkiv .

Det finns tre astronauter, inte två. Planeten är Venus:

Yet for all this, it was a miracle—the first free water that men had ever found on Venus. Hutchins was already on his knees, almost in an attitude of prayer. But he was only collecting drops of the precious liquid to examine through his pocket microscope.

Männen tittar på organismen medan de äter sin lunch, sedan avgår, omedvetet lämnar döden bakom dem i sopor - cigarettstöt, burkar, förpackningar - en bonanza som varelsen rör sig över för att upplösas och intagas tillsammans med de mänskliga mikroskopiska organismerna som kommer att förstöra den främlingens existens.

And then it feasted, on food more concentrated than any it had ever known. It absorbed the carbohydrates and the proteins and the phosphates, the nicotine from the cigarette ends, the cellulose from the paper cups and spoons. All these it broke down and assimilated into its strange body, without difficulty and without harm. Likewise it absorbed a whole microcosm of living creatures—the bacteria and viruses which, on an older planet, had evolved into a thousand deadly strains. Though only a very few could survive in this heat and this atmosphere, they were sufficient. As the carpet crawled back to the lake, it carried contagion to all its world.

    
svaret ges 24.06.2013 19:57