Hitta en (kort?) Berättelse om tidsresor och bortkastad talang

4

Jag verkar komma ihåg att historien var i en bok med ett blått lock och något smart var gjort med hur författarens namn skrevs.

Skrivstilen verkade lite plötslig mot mig. I berättelsen skriver en författare böcker eller någonting när han av någon anledning möter någon som borde vara bra (?) Och inte på något sätt så han pinnar honom i en tidsmaskin och tar honom tillbaka i tiden så att hans unga själv kan se honom. Jag tror att jag var arg att han dödade sig själv för att det skulle orsaka alla slags problem med tidslinjer men inte.

Det var hela denna tirade om hur den kille som slösade bort sin talang kunde flytta länder med sitt skrivande (?) och hur han var riktigt bra och sedan bara försvann.

Jag är ganska säker på att jag läste den för 5 eller 6 år sedan (2010 eller så) även om jag inte tycker att det var nytt när jag läste det. Det är inte "Forever och Earth", tror jag, eftersom bara två personer beskrevs som att resa i tid (om inte detta var någon form av spin-off av det).

Kan du hitta den här historien för mig?

    
uppsättning Lianne Caranthir 21.11.2016 02:32

1 svar

5

Det här ser ut som "Quid Pro Quo" av Ray Bradbury.

Han träffar den här bortkastade talangkillen medan han undertecknar en bok:

Santa Barbara. A small bookshop, and my signing a small novel for an even smaller group when the explosion occurred. Which hardly describes the force with which it slammed me back on my inner wall.

It began when I glanced up and saw this old, old man swaying in the doorway, dreading to enter. He was incredibly wrinkled. His eyes were broken crystal. Saliva brimmed his trembling lips. He shook as if lightning struck him when he gaped his mouth and gasped.

och sken att han borde ha varit bra:

“Shut up! God, you stupid nerveless monster, what have you done to that fine young man?”

“What fine young man?” the old, old one babbled.

“You. You. You were the genius. You had the world by the tail. You wrote upside down backwards and it all came right! The world was your oyster. You made pearls. Christ, do you know what you’ve done?”

“Nothing.”

“Yes! Nothing! And all you had to do was whistle, blink, and it was yours!”

Drajer honom till en tidsmaskin:

Swiftly, I hit the tabs: year/month/day/hour/ minute; and just as swiftly: state/town/street/block/ number; and yanked the backward/turn/backward bar. And we were off, dials spinning, unspinning suns, moons, and years until the Machine melted to silence.

Och visar honom sitt yngre själv, som (och kanske blandas i ditt minne) dödar den äldre versionen av sig själv (som bara skapar den vanliga tidsresor paradoxen, och då bara om den yngre mannen inte glömmer allt och leder exakt samma liv):

“Who are you really?” he said at last.

The old, old man’s voice broke.

“Simon Cross.”

“Son of a bitch!” cried the young man. “Damn you!”

And struck a blow to the older man’s face, and then another and another and the old, old man stood in the rain, the downpour of blows, eyes shut, drinking the violence, until he fell on the pavement with his young self astride him staring at the body.

“Is he dead?” he wondered.

“You killed him.”

“I had to.”

“Yes.”

The young man looked at me. “Am I dead, too?”

Den samlades i "One More For The Road", som åtminstone i en tryckning var en blå bok och något som var klokt gjort med hans namn på det här omslaget:

    
svaret ges 02.01.2017 21:24