Kort historia där människan inser att han är den enda verkliga personen i universum, efter att ha sett skillnader i väder [duplicera]

4

Mannen hade lämnat sina nycklar eller något i övervåningen (?) sovrummet (?) på baksidan av huset.

Han gick ut genom ytterdörren för att gå med någon (fru, kollega?) och det var en ljus solig dag. Han kom plötsligt ihåg sina nycklar, sprang tillbaka in i huset, övervåningen till det bakre sovrummet för att hämta dem och ... ur sovrumfönstret såg han en allomfattande mörk molnig, tung regnskur. Hmmm? Tillbaka ner och ut genom ytterdörren, ljus och solig. (Även när han gick tillbaka?) Det var då han insåg att han var den enda riktiga personen i universum. Alla och allt annat var andar, robotar, spöken, maskiner eller vad som helst men inte människor.

Jag skulle gärna läsa det igen. Vad snälla är titeln? Hur bra kom jag ihåg det? Det var troligen från någon gammal årlig (?) Sci-fi och / eller fantasy antologi.

    
uppsättning Gorgo 16.02.2014 03:08

1 svar

6

Nix; det är Heinlein. De .

Du har detaljerna lite , men inte dåligt: Det regnade utanför, men soligt utanför hans fönster. Vi är aldrig riktigt berättade för de andra varernas natur, det är bara hintat på.

Ett citat för att se om det är ditt minne:

"Why did you try to stop me from going back upstairs that day?"

She managed to smile, although her eyes were already spilling over with tears. "I didn't know it really mattered to you. I didn't want us to miss the train."

It had been a small thing, an unimportant thing. For some reason not clear to him he had insisted on going back upstairs to his study when they were about to leave the house for a short vacation. It was raining, and she had pointed out that there was barely enough time to get to the station. He had surprised himself and her, too, by insisting on his own way in circumstances in which he had never been known to be stubborn.

He had actually pushed her to one side and forced his way up the stairs. Even then nothing might have come of it had he not quite unnecessarily raised the shade of the window that faced toward the rear of the house.

It was a very small matter. It had been raining, hard, out in front. From this window the weather was clear and sunny, with no sign of rain.

He had stood there quite a long while, gazing out at the impossible sunshine and rearranging his cosmos in his mind. He re-examined long-suppressed doubts in the light of this one small but totally unexplainable discrepancy. Then he had turned and had found that she was standing behind him.

    
svaret ges 16.02.2014 03:12