Can en Demon Prince blir permanent dödad?

6

I warhammer lore nämns det i flera romaner, Talon of Horus som ett exempel på att demoner kan inte riktigt dödas, bara tillfälligt unmade och tvungna att återskapa sig i varvet.

När en dödlig blir en demonprins, kan de dödas permanent, eller skulle de också vara unmade liknar detta?

    
uppsättning Servitor 24.09.2018 20:22

3 svar

13

Ja, de blir odödliga, men det betyder inte att de verkligen kan dödas.

En dödlig uppstigning till daemonhood ger dem odödlighet inom varvet. Och som sagt i 8: e upplagan av kärnregeln som du sa.

The destruction of a Daemon's physsical form will banish it from realspace, but the malefic presence will gradually reform in the warp.

Detta stöds av att Angron (en daemon primarch så en gång dödlig) hade blivit förvisad tillbaka till varvet. Angron under Första kriget i armageddon .

Men att vara odödlig i detta fall betyder inte att de inte kan dödas. Detta kallas en Sann död det här är när en daemons essens är fullständigt förstörd, det behöver vanligtvis en speciell relik, ritual eller psykisk kraft.

Detta är vad kejsaren gjorde mot Horus på den vänskapliga andan. Men också vad Kaldor Draigo gjorde för att döda en blodtörst kallad Kar'Voth.

Några bevis på detta finns i Kapitel beror på av Graham mcneil där demonen M'Kar visas för att få en sann död.

(betona min)

Daemonens sanna dödliga namn sägs av Uriel Ventris och sedan knuffas av en kraftfull relik av Marneus Calgar.

That had been Captain Ventanus’ last gift to Uriel: the true name of M’kar. The daemon that had once been Maloq Kartho of the Word Bearers loosed a soul-hungry bellow and swept its clawed arms down to lift Marneus Calgar from the ground. Lord Calgar struggled in the grip of the daemon lord, but he was powerless to resist being drawn up towards its blazing fangs. Uriel saw the Thrice Born had cast off any notions of a grand victory here, and was contenting itself with the murder of the warrior who represented its most hated foes and had thwarted its insane ambitions for centuries. Uriel snatched the flint-bladed dagger from the sheath at his side. “I name thee Maloq Kartho!” he shouted. “Your true and mortal name!” The daemon lord threw back its head in pain as a paroxysm of rage shook its body from the tip of its blackened horns to its splay-clawed feet. The dagger grew warm in Uriel’s hand, as though recognising a target for the lethal malice bound within its blade by unknown smiths of long ago. A shudder of unadulterated terror passed through the M’kar as it turned its gaze upon Uriel and saw the glinting dagger he carried. Its eyes widened in recognition. “The shard of Erebus!” cried the daemon lord. As much as Uriel wanted to strike back at the daemon lord for all the suffering and death it had caused, he knew that was not the role fate had assigned him. He was the Sentinel of the Tower, not its Master. Uriel hurled the dagger, hilt-first, towards Marneus Calgar. The Chapter Master caught it deftly, the slender weapon absurdly small in his mighty gauntlets. But just as the Gauntlets of Ultramar were capable of great destruction, so too were they capable of feats of great dexterity. Held less than a metre from the daemon lord’s face, Lord Calgar lunged forward and plunged the ancient dagger into M’kar’s throat. The effects were instantaneous and incandescent.

Efter detta beskrivs att demonen led en sann död och att dess väsen förstördes.

Blazing starfire spewed from the mortal wound dealt to the daemon lord, a flood of immaterial energy that raged in the air like a slick of polluted light. M’kar released its hold on Lord Calgar, who landed heavily on the ground before the dying daemon lord. Uriel ran to the wounded Chapter Master and, with the help of Pasanius and Learchus, dragged him away. “What was that blade?” gasped Marneus Calgar. “I do not know,” said Uriel. “It came from the tomb of Captain Ventanus.” “Ventanus? The Lost Chapter?” “The same,” confirmed Uriel. The fighting in the valley had ceased as the daemon lord wrestled with its undoing, fighting with the last of its strength to withstand the alien sentience of the ancient dagger. Against the craft of its unknown makers and the revelation of its true name, there was nothing it could do, and every attempt to maintain its existence was for nothing. All around them, the daemon host howled in mindless rage as M’kar drained them of their essences in its attempt to fight its own dissolution. One by one, the daemons disintegrated as their hold on the material world was broken and they were cast back into the warp. Within moments, the valley was empty save the for defenders of Castra Tanagra. M’kar’s form shrank, its outline blurring and compressing as every shred of its existence was consigned to destruction. This was true death: oblivion and the terror of non-existence. And the daemon lord knew it. With a last shriek of terror, M’kar’s body exploded outwards in a wash of light scraps and horrified awareness of the nothingness that awaited it.

    
svaret ges 24.09.2018 22:16
0

Medan det är nästan omöjligt att ge en sann död till en vridningsenhet från utsidan av varvet, antar jag att sann död är en mycket vanlig förekomst i det oändliga kriget i Great Game. Generalerna av de demoniska arméer, större demoner och daemonprinsar verkar aldrig bli dödade, men deras underlings skulle bli slaktade av miljonen. De minsta demonerna är likaledes djur, så det är förmodligen ingen stor förlust.

    
svaret ges 25.09.2018 01:06
-1

Jag skulle säga att endast en makt som liknar kejsaren kunde göra det. Med tanke på vad som hände med Horus så är det. Det är ett testamente för kroppens och själens förstörelse, fullständigt raderat.

Jag har inte hört talas om ett annat sätt att förstöra / döda en Demon Prince eller andra warp-enheter för gott i någon bok. Inte ens att veta deras riktiga namn (som i SPOILER ALERT, grå riddarnas böcker SPOILER ALERT) gör allt som håller länge.

L.E

Jag står korrigerad, tydligen sann död är något utanför psykisk kraft.

    
svaret ges 24.09.2018 22:13