Varför var inte Avro Arrow-programmet återupplivat någonsin? [stängd]

Min gissning är att kanadensarna såg söderut, såg en av landets starkaste allierade som också råkade vara en av de två återstående supermakterna efter andra världskriget och slutsatsen att de inte hade råd att konkurrera i det kalla War Arms Race men kunde definitivt ha råd att dra nytta av vår R & D. Kanada och USA bildade NORAD 1958 som ett joint venture för att försvara Nordamerikas luftrum, så Kanada visste att USA hade sin rygg. Kanada, för sin del, tillbringade sina försvar dollar utrustade defensiva SAM- och ICBM-intercept befästningar längs sannolika sovjetiska atomvapen vägar som effektivt bildar den nordliga delen av Nordamerikanska kärnvapenskölden.

När det gäller att inte återuppliva Avro Canada nu är det största svaret att Kanada ligger så långt bakom majoriteterna inom den inhemska rymdteknologin som den i huvudsak skulle behöva rekrytera i det amerikanska militärindustriska komplexet. Dessutom, jämfört med USAF, är RCAF liten , som huvudsakligen består av transporter för att flytta armén runt, med bara 70 sjuka CF-18-soldater som utgör det totala fastvigskampkomplementet och en handfull ASW-helikoptrar som ser service vid sjöstationer och på den kanadensiska marinens dussin Halifax-klassfregat. Kort sagt, Kanada har inget verkligt behov av ett inhemskt militärt rymdprogram eftersom efterfrågan är mycket låg och den kan få allt det vill ha från sin södra granne till förmånliga priser. De är i linje, IIRC, för en försändelse av F-35s när Lockheed får buggarna att fungera.

REDIGERA FRÅN KOMMENTAR: I kommentarn står att Kanada kan bygga planar främst för export. En sådan ansträngning skulle vara dömd att misslyckas av tre skäl:

• RCAF själv, med tanke på sin lilla storlek och dess enastående relationer med USA, skulle osannolikt inte köpa flygplanen. När du letar efter exportköpare är din bästa marknadsföring framgången för din design i ditt hemlands militär, så att du inte har din militära användning är alls ett stort svart märke (F-5 är den enda fighter jag kan tänka på lyckades anständigt exportsucces trots att USA aldrig antog det allmänt, men USAF hade några testutplaceringar av F-5-skvadroner i Vietnam för det primära syftet att ge Northrop sitt stöd för att marknadsföra planet för export).

  Detta presenterar en Catch-22 för finansiering och R & D-ansträngningar. du är osannolikt att få pengarna att börja arbeta på ett plan utan någon erkänd efterfrågan på det, och med den kanadensiska flygindustrin som är vilande i nästan 60 år, är det osannolikt att du efterfrågar en ännu inte-existerande fighter från ett obevisat designteam. Så du måste få pengarna för att bygga fighteren, och du måste bygga fighteren för att få pengarna.

• Återigen är den kanadensiska rymdindustrin vilande och därför långt efter tiden. Ett joint venture med amerikanska eller europeiska företag att tillhandahålla kunskapsöverföring till hemmakontrollerade flygteknikers verkar vara det enda alternativet att utveckla något nytt, då de samma företagen måste konkurrera öppet med det resulterande företaget och dess konstruktioner. Ett nytt kanadensiskt rymdföretag skulle minska, som jag sa, att snipa amerikansk talang för att påbörja designarbetet.

• Vissa länder som tidigare importerade jets börjar titta på inhemsk produktion, vilket gör en primär exportstrategi som är mycket mer otrevlig. Pakistan är det främsta exemplet; deras politiska förhållande med praktiskt taget alla de stora exportländerna är ganska skakigt och mönster som fortfarande är i produktion för export blir väldigt dyra, så de utformar J-17 tillsammans med Kina för att ha en billig, kompetent fighter som de kan bygga in- hus utan att förlita sig långsiktigt på importen. Den resulterande fighteren (en intressant kombination av designfunktioner från F-16, F-18 och europeiska mönster som Gripen och Rafale), på papper, är ungefär 40 år efter tiderna, jämförbara med Gen-4 och 4,5-fighters som F-15, F-16, MiG-29, Su-27, Tyfon och Rafale. Men J-17 projiceras att ha en flyktkostnad på endast cirka $ 15 miljon ett plan, vilket är ett fynd jämfört med ovan nämnda exportval, som börjar omkring $ 40 mil per flygplan och går upp till $ 110 mil.

Även om Wikipedia-artikeln tydligt anger att:

Not long after the 1958 start of its flight test program, the development of the Arrow (including its Orenda Iroquois jet engines) was abruptly halted before the project review had taken place, sparking a long and bitter political debate.The controversy engendered by the cancellation and subsequent destruction of the aircraft in production remains a topic for debate among historians, political observers and industry pundits. "

Men senare i artikeln fortsätter en omfattande punkt att lägga till:

From 1953, some senior Canadian military officials at the Chief of Staffs began to question the program. In June 1957, when the governing Liberals lost the federal election and a Progressive Conservative government under John Diefenbaker took power, the aircraft's prospects began to noticeably change. Diefenbaker, from the Canadian west, had campaigned on a platform of reining in what the Conservatives claimed was "rampant Liberal spending". The Arrow was not the only major industrial project targeted during the campaign; others such as the "million dollar monster" postal-sorting computer from Ferranti Canada were also singled out for political scorn. A criticism that had been voiced in the 1950s in the media was that Avro Canada as a company had little interest in competing with its products in the market, and instead had come to rely solely upon the availability of government financing for its activities. Nonetheless, by 1958, the parent company had become Canada's third largest business enterprise and had primary interests in rolling stock, steel and coal, electronics and aviation with 39 different companies under the A. V. Roe Canada banner.

In August 1957, the Diefenbaker government signed the NORAD (North American Air Defense) Agreement with the United States, making Canada a partner with American command and control. The USAF was in the process of completely automating their air defence system with the SAGE project, and offered Canada the opportunity to share this sensitive information for the air defence of North America. One aspect of the SAGE system was the Bomarc nuclear-tipped anti-aircraft missile. This led to studies on basing Bomarcs in Canada in order to push the line further north, even though the deployment was found to be extremely costly.

Defence against ballistic missiles was also becoming a priority. The existence of Sputnik had also raised the spectre of attack from space, and, as the year progressed, word of a "missile gap" began spreading. An American brief of the meeting with Pearkes records that Pearkes "stated that the problem of developing a defence against missiles while at the same time completing and rounding out defence measures against manned bombers posed a serious problem for Canada from the point of view of expense". It is also said Canada could afford the Arrow or Bomarc/SAGE, but not both.

By 11 August 1958, Pearkes requested cancellation of the Arrow, but the Cabinet Defence Committee (CDC) refused. Pearkes tabled it again in September, and recommended installation of the Bomarc missile system. The latter was accepted but, again, the CDC refused to cancel the entire Arrow program. The CDC wanted to wait until a major review in 31 March 1959. They cancelled the Sparrow/Astra system in September 1958. Efforts to continue the program through cost-sharing with other countries were then explored.