Min pappa mormor (som bodde i bergen i North Carolina) hade bara en mjölkko. Varje morgon och kväll skulle min farbror mjölka den här koen. Min mormor skulle skumma bort grädden och lägga den i en stor crock (som hade en topp på den och hölls i ett hörn av köket). Mjölken sattes i kylskåpet och brukade dricka eller laga mat (vilken mjölk som inte användes den dagen gick till grisarna).
Oavsett vad säsongen var, sattes grädden inte i kylskåpet. Efter ett par dagar hade kräman klibbat, och hon skulle använda en enhet som såg ut som en jätteägggaffel med en elkabel fäst, för att agitera grädden för att göra smör. Denna process lämnade samma "produkt" som naturligtvis händer om grädde piskas för länge. Självklart var den apparat hon använde en modern version av en träsmörkräm som hon hade lärt sig att använda som en ung tjej. Vasslebiten från denna process kyles sedan och användes som kärnmjölk (vilket är hur det fick sitt namn). Jag kommer ihåg att smöret är mörkare gul än sött gräddesmör, med en smakfull smak.
Min mormor mormor (som växte upp i Pennsylvania och visste bara sött smör med sin ljusgula, nästan vita färg), hävdade med min mamma att min pappa mormor måste ha använt matfärgning för att uppnå den mörkgul färg som min mamma beskrev till henne. Ett par år senare, när hon besökte mina föräldrar och såg min mormor smör, blev hon förvånad över färg och smak.
Nu, om du inte har en ko, är det svårt att smör på det sättet. Jag föreställer mig kanske, om du tillsatte en syra för att lagra köpta tunga grädde, kan det vara möjligt. Men på grund av processen som gör att mjölken är "säker" att sälja är det väldigt svårt att få grädden att klättra. Detta gör det svårt att uppnå den smak som jag kommer ihåg.
Jag har låt grädden sitta på disken i ett par dagar, och det resulterande smörets smak kom nära. Det var några steg till min mormors smörtillverkning, men de är inte nödvändiga för detta ämne. Jag hoppas att någon annan som ställer denna fråga kommer att få lite mer insikt om detta ämne ur min egen erfarenhet.