Varför varnade Thorongil Ecthelion mot den vita guiden?

Inte säker på var detta är i annalerna, men det står i Tolkien Companion av J.E.A. Tyler som:

Saruman made his first deliberate move in this direction (toward imposing his will, which was forbidden of the Istari) in the year 2759 Third Age, when he appeared at the Coronation of King Frealaf of Rohan, successor of the mighty Helm Hammerhand. The Wizard brough with him rich presents, and declared himself the friend of Rohan and gondor, and a little later was able to persuade Steward Beren of Gondor to grant him the Keys of Orthanc, the mighty Tower which, together with its fortress of Isengard, commanded the strategic Gap of Rohan. All thought this was a welcome move.

Allt, det vill säga, utom en tröttsam ranger som skulle se allt som Gondor gav ut som en utmaning för sin makt.

Och det säger vidare att

all the time the Wizard was secretly searching the Tower of Orthanc for a long-lost treasure of the Dunedain ... the Palantir of Orthanc.

Sedan mötte Vitrådet i 2851 att man tänkte på sätt att stoppa Sauron från att komma tillbaka

Saruman, hoping that the Ring would expose its location if Sauron were left unharassed, deliberately overruled a strong recommendation (from Gandalf) ... that Dol Guldur be attacked.

Kanske tog Aragorn ledningen från Galadriel, som tydligen misstog Saruman från get-go och hade 1900 år att studera honom. Gandalf var också en vän och rådgivare till Aragorns familj och gemenskap, för att inte tala om Aragorn själv. Saruman vid 2957 skulle redan ha blivit fullständigt vänd av Sauron, uppfödning Uruk-hai och byggande sin krigsmaskin, och det skulle inte ha välkomnat Isildurs unga arving med öppna armar.

Aragorns uppfattning förefaller vara vid den punkten att Gondors förberedelser inför krig bör styras av Gandalf istället för Saruman. Medan han inte skulle ha vetat, var Saurman en förrädare, och hans öppna strategier mot oppositionen mot fienden var nu - enligt Aragons uppfattning - sämre än Gandalfs. Han sa att han trodde att General Xs idéer var bättre än General Ys.

Glöm inte att Aragorn hade framsynsgåvan. Jag säger inte att han hade en vision eller något sådant, han kanske bara har haft en stark känsla av att Saruman inte var vägen att gå. Plus vad alla andra sa.

Jag skulle säga ganska att han inte misstod Saruman, men Saruman blockerade Gandalfs förslag vid varje tur (vid Vita rådet) ... som vän med Gandalf, hade Aragorn förmodligen hört talas om detta. Det var ingen tvekan om att Aragorn hade kunskap om att Sauron hade återvänt (och Saruman höll på att säga att han inte hade och att den enda ringen aldrig skulle hittas).

Bortsett från svaret att Aragorn hade speciella krafter för förkunnelse utöver ens vanliga dunedain eller till och med Numenorean (Tolkien skriver att Aragorn trots tusentals år var mer som Isildur än någon av sina förfäder ... nästan en atavistisk throwback till en "renblodig" Numenorean Herre med alla sina supermakter). Tänk på att även Denethor beskrivs som insikt och precognition utöver dödliga män för att uppfatta kommande händelser (även Faramir hade precog drömmar och förståelse) och Aragorn var långt bortom dem båda. Till exempel, som den äkta ägaren av palantiren, kunde han sträva efter att titta på det mot Sauron själv.

Men även att ta bort Aragorns speciella insikt, taktiskt sett, när det gäller dom, kom Aragorn med Gandalf och skilde sig från Saruman, inte för att han var Gandalfs vän eller politik, utan motsatt. I själva verket var Saruman fel, Denethor var fel. Deras sträckor och deras tomter var avsedda att misslyckas. Aragorn och Gandalf var på samma sida och blev vänner, eftersom de förstod korrekt vad som skulle göras, det var inte så att de kom överens eftersom de hade en väns rygg i ett argument.

Gandalf predikade alltid proaktiva åtgärder innan Sauron byggde sin styrka. Saruman strävade alltid mot handling. Så klart uppenbarligen var rätt taktik och så klart hade Aragorn förespråkat det och stött alla som också förespråkade rätt strat. Saruman hoppades att strida mot Sauron för makt, fördröja och fördröja och när contenders hade alla slagit sig för att använda ringen för att störta Sauron för att skapa en bra ny värld som Saruman förutsåg. Detta var fel taktik, det kunde aldrig ha fungerat, och så klart hade Aragorn sett Saruman mycket tidigt, för vilken anledning det inte var för att vinna det och med Gondor som huvudprioritering hade Aragorn sett en enorm fara denna åtgärd skulle ha gett upphov till.

I det här avsnittet skriver Tolkien att Aragorn och Denethor ... lika som kin i utseende, adel, styrka och intelligens ... överens om allt de rådde till Steward utom Saruman. Det här är vettigt eftersom Denethor var en mästerlig man en av de bästa i mitten av tiden. Han var en framtida Steward och hade en stor del av det numenorska pureblood-DNA. Och Denethor hade Gondors bästa intresse i hjärtat. Men det enda som han misslyckades är i 2 områden. Först kunde han inte vinna männs hjärtan, och Gondors folk som Aragorn gjorde naturligtvis (som rättmätig kung och deras avsedda ledare). och i denna viktigaste frågan om Sauron och Ringens sak saknade han den högsta elitenivån av insikt om rätt handlingsåtgärd ... jämfört med Aragorn, arvingen till Isuld och den rättmätiga kungen. Tänk på att det här var en fråga som nästan ingen kunde behärska ... inklusive alla de vise och elvenrådet. Endast den rättmätiga kungen, den slutgiltiga vita trollkarlen, ringbärarna och Galadriel hade "dygden" och adeln att förstå uppdraget. Detta visar igen separationen från den rättfärdiga kungen och pretenderen, oavsett hur ädel och väl avsiktlig han kan vara

Slutligen, från en litterär synpunkt, ställer den meningen även från en stilistisk synpunkt upp Aragorn och Gandalf som folier, mot Denethor och Saruman. Det är en chans att knyta den slags dygd och rena tänkande på de 2 hjältarna mot de 2 tragiska och missgynnade figurerna.