Does Arya vet vad "Valar Morghulis" betyder i "A Storm of Swords" när hon ger vatten till nordmännen?

Jag tror inte att hon känner till den bokstavliga betydelsen förrän hon reser till Braavos (förmodligen lär hon sig från besättningen på fartyget som tar henne dit). Från det jag minns berättar Jaqen H'ghar bara att hon ska upprepa frasen och ge myntet till Braavosii, men förklarar inte vad frasen betyder.

Uttrycket "Valar Morghulis" blir en talisman av ett slag till henne. Hon använder frasen, tillsammans med hennes " bön ", som mantraer till stål henne löser och hjälper henne genom tider där Den gamla Arien kan ha varit rädd.

Att hon säger frasen när hon bevittnar döden är bara något tillfälligt, men tyder inte på att hon känner till den bokstavliga översättningen av frasen.

Valar Morghulis har definierats som "Alla män måste dö", så svaret är vettigt. Per flera wikier: Valar Morghulis = Alla män måste dö medan Valar Dohaeris = Alla män måste först leva (eller tjäna beroende på översättningen).

En annan wiki går så långt som: Valar Morghulis är en vanlig hälsning i Braavos, vilket innebär att alla män måste dö i High Valyrian. Det menas i den meningen att "alla män måste (så småningom) dö", förr eller senare, något som latinet säger "memento mori". Det vanliga svaret är Valar Dohaeris - alla män måste tjäna.

Hon känner inte till i "Arya IX" i A Clash of Kings :

The cellars under Kingspyre were empty when she returned to her bed of straw. She whispered her names to her pillow, and when she was done she added, "Valar morghulis," in a small soft voice, wondering what it meant.

Hon känner fortfarande inte i "Arya XIII" i A Storm of Swords när hon söker passage på ett skepp:

Jaqen said to say the words too. Arya crossed her arms against her chest. "Valar morghulis," she said, as loud as if she'd known what it meant.

Det är oklart om hon känner till meningen med orden när hon ansöker om att komma in i Black and White House, men när hon möter en besökare där svarar hon på det förväntade sättet:

In the center of the temple she found the water she had heard; a pool ten feet across, black as ink and lit by dim red candles. Beside it sat a young man in a silvery cloak, weeping softly. She watched him dip a hand in the water, sending scarlet ripples racing across the pool. When he drew his fingers back he sucked them, one by one. He must be thirsty. There were stone cups along the rim of the pool. Arya filled one and brought it to him, so he could drink. The young man stared at her for a long moment when she offered it to him. “Valar morghulis,” he said. “Valar dohaeris,” she replied. He drank deep, and dropped the cup into the pool with a soft plop. Then he pushed himself to his feet, swaying, holding his belly.