if ($answer_counter == 1): ?>
endif; ?>
Huvudsakligen för styrka. Fram till omkring 1920 använde vingarna mycket tunna flygblad och gjordes huvudsakligen av tyg sträckt över en träram. Huvudspånen var för tunn och skulle ha varit benägen att böja om den hade tvunget att stödja hela flygplanets vikt i ett enda spänn. Endast genom att använda två vingar, det övre som kompressionselementet och det andra som spänningselementet i ett truss, var den nödvändiga styrkan möjlig.
JämförelseavflygplåtdjocklekmedD.R.Kirk,FloridaInstituteofTechnology(bild källa )
I ditt foto kan du bara se trådarna som körs från toppvingen (nära utombordssträngarna) till där den nedre vingen sammanfogar skrovet. Dessa ledningar tar det mesta av spänningen i flyg och sprider belastningen på vingarna. Det är samma princip som att använda trianglar i byggandet av elpyloner eller broar.
Monoplanes av den tiden behövde ännu mer trådspänning. Titta på bilden av en replik av Etrich Taube , ett mycket populärt plan före perioden före WW I.
EtrichTaubeiflygning.Noteratrussenundervingenochdemångatrådarnahållerdeniform(bild källa ).
Den kortare vingspetsen av en biplan minskar också belastningen på vingarna. Biplanes tenderar att ha mycket hiss (för sin storlek) på grund av det stora vingeområdet, men också mycket dra, så de är ganska ineffektiva övergripande. Det fanns också triplanes, med tre huvudplaner för ännu mer lyft i samma vinge. WW I-piloter krävde den högsta rullehastigheten, vilket bäst kan uppnås med biplanes.
Under tiden mellan världskriget möjliggjorde användningen av höghållfast aluminium för flygplan och monocoque flygplan både flygplan att bli starkare. Detta innebar att monoplane-mönster blev mer praktiska, även om de äldre flygarna inte trodde att en monoplan kunde vara tillräckligt stark. Så snart monoplaner var praktiska såg förbättringarna i effektivitet och flygprestanda dem att ersätta bi- och tri-planer.