Jag försöker hitta en historia som jag läste för några år sedan som involverar
ung tjej på jorden som accepterar en inbjudan att lämna planeten strax före sin döm i en "raptur" stil händelse där all mänsklighet samtidigt ges valet.
När hon accepterar, ansluter flickan medvetandet som räddade henne och laddas i grunden till en kosmisk dator av olika slag. Detta nätverk av sinnen spänner över galaxer.
De kan gå aktiva eller vilande, så att de kan uppleva universum i realtid eller timelaps tillsammans med miljarderna andra räddade sinnen (jordiska och icke-jordiska). Flickan och hennes "frälsare" synkroniserar sina vakna stater så att de kan uppfatta sin tid i realtid, men till en observatör kan de bara tala en stavelse varje 1000 år (det här är en omskrivning, inte nödvändigtvis hur det anges i historia)
något börjar gobbling upp de distribuerade noder som de sparade sinnen upptar
strax innan universumets slut blir flickan och hennes följeslagare bortförda av denna okända sak och det visar sig att
this thing that the "saved" have been running from over the span of time is actually trying to save them from the heat death of the universe, they get pulled into another reality.
Jag kan tyvärr inte komma ihåg när den skrevs, bara att jag kom över det för ungefär 4 år sedan.
Detta är Utriusque Cosmi av Robert Charles Wilson.
Du kan läsa hela historien online här , med tillstånd av Clarkesworld Magazine.
Mänsklighet erbjuds ett val;
“The world won’t last much longer,” Erasmus said in a low and mournful voice. “You can stay here, or you can come with me. But choose quick, Carlotta, because the mantle’s come unstable and the continents are starting to slip.”
och laddas upp i en slags galaktisk medvetenhet;
The plain wasn’t “real,” of course, not the way I was accustomed to things being real. It was a virtual place, and all of us were wearing virtual bodies, though we didn’t understand that fact immediately. We kept on being what we expected ourselves to be—we even wore the clothes we’d worn when we were raptured up. I remember looking down at the pair of greasy second-hand Reeboks I’d found at the Commanche Drop Goodwill store, thinking: in Heaven? Really?
Protagonisten använder slow-time ("saccading") för att överleva långt utöver resten av mänskligheten.
Apparently, it wasn’t necessary to “exist” continuously from one moment to the next. You could ask the Fleet to turn you off for a day or a week, then turn you on again. Any moment of active perception was called a saccade, and you could space your saccades as far apart as you liked. Want to live a thousand years? Do it by living one second out of every million that passes. Of course, it wouldn’t feel like a thousand years, subjectively; but a thousand years would flow by before you aged much. That’s basically what the Elders were doing.
Och det finns en fiende som gobblar upp universum;
“Last I checked,” Erasmus said (which would have been about a thousand years ago, realtime), “the Fleet theorized that the Enemy is made of dark matter.” (Strange stuff that hovers around galaxies, invisibly—it doesn’t matter, girl; take my word for it; you’ll understand it one day.) “They’re not material objects so much as processes—parasitical protocols played out in dark matter clouds. Apparently, they can manipulate quantum events we don’t even see.”
Läs andra frågor om taggar story-identification apocalypse stasis Kärlek och kompatibilitet Skor Gear 12 Stjärntecken Grunderna