Varför valde Grima Wormtongue Palantir att kasta?

Ingen kanon stödjer det, men temat för handlingar och deras konsekvenser, och hur till synes slumpmässiga saker tar sin plats i ordningens ordning enligt Erus plan, visas någon annanstans i LOTR.

Som ett exempel, bevittnar Gandalf om den nåd som Gollum visade av Bilbo. I slutändan var det en ganska viktig följd av ett till synes slumpmässigt val / agerande.

Det verkar som om Gandalfs citat om "underligt lyckligt" gör det här av den uppsättningen.

Den grad som någon tanke ges till det är när Palantir blev första lobbed från Orthanc i The Two Towers:

'The murderous rogue!' cried Éomer. But Gandalf was unmoved. 'No, that was not thrown by Saruman,' he said; 'nor even at his bidding, I think. It came from a window far above. A parting shot from Master Wormtongue, I fancy, but ill aimed.'

'The aim was poor, maybe, because he could not make up his mind which he hated more, you or Saruman,' said Aragorn.

Hur många objekt skulle du tro på är att Grima kan hämta och kasta snabbt, som också är tillräckligt små för att gå igenom fönstret och tillräckligt tungt för att döda någon?

Palantir är den perfekta storleken för detta - en stol skulle inte göra det, ett bord är för tungt, etc.

Det var det mest praktiska som han kunde lägga händerna på att kasta ... eventuellt styrd av Middle Earths magi?

Jag har inga faktiska bevis för detta men intrycket jag får från denna utbyte är att Wormtongue gör detta för att trots Saruman på något sätt. I slutet av boken vet vi att Wormtongue domineras helt av Saruman och hatar honom intensivt. Vi vet också storleken på den kraft som Sarumans röst har över Wormtongue (får honom att döda Lotho i slutet av boken - till synes mot hans vilja). Jag ser orthanc utbytet som Wormtongue få tag på ett tillfälle att komma tillbaka på Saruman på något sätt medan Sarumans uppmärksamhet omdirigeras genom utbytet med Gandalf.

Jag är säker på att det kommer att finnas mycket oenighet med denna åsikt, men jag kommer bara att reproducera följande citat från de böcker som får mig att se saker på detta sätt.

För det första finns det observation av Aragorn

'The murderous rogue!' cried Éomer. But Gandalf was unmoved. 'No, that was not thrown by Saruman,' he said; 'nor even at his bidding, I think. It came from a window far above. A parting shot from Master Wormtongue, I fancy, but ill aimed.'

'The aim was poor, maybe, because he could not make up his mind which he hated more, you or Saruman,' said Aragorn.

The beggar turned and slouched past whimpering: 'Poor old Grima! Poor old Grima! Always beaten and cursed. How I hate him! I wish I could leave him!'

Slutligen ser vi att Wormtongue hatar Saruman i den mån han dödar honom utanför Bag End.

Tydligen var förhållandet goda i början när de bildade sin allians men surrade från den tidpunkt då Gandalf anlände till Edoras och utsatte Wormtongue som en förrädare.

Paret är sedan låst inuti Orthanc och det är förmodligen detta som accelererar nedbrytningen i deras relation. Det skulle vara förståeligt för Wormtongue att se hans misslyckande att få sin lust (Eowyn) som Sarumans fel.

Mitt intryck av allt är att Wormtongue känner till Palantirs betydelse (han är tydligen en intelligent man som utställd av hans manipulation av Theoden) och kasserar stenen som en handling av motstånd mot Saruman