Short historia, mannen dödar alla ombord rymdskeppet, jorden kommer inte att låta honom landa

10

Jag läste om George R Martin och tyckte att det var av honom, men såg det inte. Jag läste det noga mellan 5 och 15 år sedan. Mannen är en av besättningen. Han dödade olika andra besättningsmedlemmar på olika sätt. Jag tror att han dödade en eller två av de andra genom att översvämma skeppet med något giftigt medan han hade på sig en kostym och klättrade på utsidan. Fartyget ligger i en bana runt jorden där varje år eller så pratar han till hemmabasen. Jag kan inte komma ihåg om de bara ignorerar honom, eller är artiga och noncommital av någon anledning. Historien slutar med honom rationalisera / hoppas att ett år kommer de att låta honom komma hem.

Jag kanske blandar upp den här delen, men jag tycker att de är artiga, och det beror på att besättningen just gjort någonting heroisk. Och de hade inte tillräckligt med livsstöd för att alla skulle komma hem, eller något sådant. Därför dödade han dem.

Jag tänker nästan på att deras hjälteverk tog hundratals år på jorden, medan de kanske har gått FTL eller något. Otr kanske är han bara ute av gas. Hur som helst, de har inte längre ett sätt för honom att landa. Och de skulle bygga något, eller skicka ett räddningsfartyg, men då fick de veta att han var en mördare. Så de är artiga som "Vi kommer inte döda dig, men du är inte värd att spara heller."

    
uppsättning Daphne B 08.07.2016 02:12

1 svar

-1

Detta kan vara Den andra typen ensamhet av George R R Martin.

Från Goodreads :

Isolated millions of miles from Pluto for the last 4 years, a lonely man stations a lonely outpost in space to open vorteces for interstellar travel. When his 4 years is up, however, our lonely stationer gets a little shook up.

...

In this story, he presents the reader with a single nameless protagonist, whose problem, his loneliness and isolation on a distant outpost beyond Pluto is about to come to an end.

GRRM promises, in a way, that there is a happy resolution to the story, but this promise is only something his protagonist believes. This early story sets a trend for Martin as a writer who writes stories that don't have pat, "happy" endings.

As a reader, I wanted to feel for Martin's protagonist. Martin doesn't allow us that. He shows us instead that this individual is only worthy of our pity. His loneliness and isolation are things entirely of his own making.

    
svaret ges 26.07.2016 06:42