Letar du efter gammal novell om interdimensional ficklampa

11

Det sprang i en 80-tals månads sci-fi / Fantasy-tidskrift, antingen Isaac Asimovs Fantasy och Science Fiction, eller Analog.

Huvudpersonen var en kille som rummades genom ett gammalt hus som han antingen köpte eller ärvade, och hittade en ficklampa. Ficklampan verkade normal först i början men då märkte han att strålen gjorde det möjligt för honom att undersöka alternativa realiteter. Han gick runt i huset och fick glimt av en kvinna som han blev förskämd med, men något var fel. Den här kvinnan tycktes vara bosatt i samma hus (i ett tillstånd av förfall), men det var under belägring av dessa kattliga humanoider med "klor som tio öre naglar". Mannen skulle ha lämnat ljuset, men han kunde inte se någonting för att byta batterierna och det döde ... och ibland skulle de varelser han observerade vända sig mot honom och skrapa som om de kunde se ficklampans stråle.

Han såg senare kvinnan under full attack av varelserna ("leapers", jag tror att han kallade dem på grund av deras muskulösa ben och hoppningsförmåga), och de visade ett nytt knep: de kunde slasha tunn luft med de " tio öre "klor (författaren visste verkligen att beskrivningen, som han använde det en hel del) och rivit genom rymden för att teleportera in i huset, där kvinnan, nu dåligt skadad, hade barrikat sig in i sovrummet i ett sista stativ. Killen såg aldrig hennes sista ögonblick eftersom ficklampan äntligen dog, men inte innan den flimmerade på igen och visade varelserna som samlades runt kroppen, festade ... så vände man sig mot honom och klev igen i strålens bländning.

Det är underförstått att kattmonsterna höll sig på ljusets källa och slängde sig in i sin dimension i de sista parmen. Bra historia, hoppas någon kan hjälpa mig att hitta den eller författarens namn. Kanske har det skrivits om i någon sci-fi-antologi.

    
uppsättning Rhio2k 21.06.2016 12:02

1 svar

9

Drömhus av Michael F. Flynn. Asimovs Science Fiction Magazine, oktober 1997.

In the basement stairwell, he found a flashlight as long as his forearm hanging in the space between the door and the wall...

He saw the woman again, this time in the master bedroom and late in the afternoon...
It was no style—either of clothing or hair—that he had ever seen. The hands that covered the woman’s face bore stains that might have been dirt or paint or blood.

She was weeping.

Ted stood dumbfounded for a fraction of a second and the creature leaped!

Start with the woman; but look down the hall at the body twitching near the main staircase. A fine specimen of H. leonis, don’t you think? Sure, those leapers are lethal. Humans have always been top predator, and this particular breed has made a specialty of it. But you have to admire the grace and power, the lean, powerful lines. Thighs like pistons; claws like ten-penny nails! Even dead, it looked deadly. You had to admire, too, those eyes that chance had shaped to see another light. It may be that clawing your way between universes is no great feat. Universes are flimsy things; paper bags. It may be that you could do it yourself, if only you could see which way to leap.

    
svaret ges 21.06.2016 23:06