Vad är betydelsen av scenen med polisen nära slutet av The Artist?

Det finns bara en förklaring jag kan tänka på, vilket innebär några spoilers:

I den sista scenen upptäcker vi att George har en tjock fransk accent. Detta hjälper till att förklara sin reticens att flytta in i talky filmer, som fram till denna punkt vi trodde var bara nere till stolthet. Kanske hela tiden George trodde att publiken skulle vilja att deras talkyster skulle ha all-amerikanska accenter, följaktligen klamrade han sig på den tysta eran. (Denna teori stöds också av det faktum att varken Peppy eller studiochefen argumenterar med Georges påstående att ingen skulle vilja höra honom prata.)

Så undrar jag om vad som händer i den här scenen är att George inte riktigt hör vad polisen säger (därmed bristen på titelkort), allt han hör är hans amerikanska accent: den enda saker George aldrig kan ha, och som han tror har kostat honom allt. Efter den här scenen går han tillbaka till sin utbrända lägenhet, sitter vid sin byrå och ansikten börjar dyka upp runt honom: igen pratar de men vi får inga titelkort, och igen hamnar det bara att zooma på munnen.

Vad folk säger är inte viktigt: det är det faktum att de pratar (eller hur de pratar) som är signifikanta. George har blivit helt upptagen med hans accent, plågad av hur enkelt andra människor gör vad han aldrig kan göra (talar med en amerikansk accent), och det är det som driver honom att överväga självmord.

Polisen är bara katalysatorn för den här sista nedåtgående spiralen.

Mark har en bra tolkning. Men jag tycker att det är lite enklare än det: det här är den punkt där George inser vad resten av allmänheten redan har bestämt - att när man ser en munrörelse, bör något komma ut. Genom att se polisens mun flytta men inte kunna höra någonting ser George att han hade fel om talkies inte är framtiden.

Jag tror att svaren komplicerar scenen. Jag har faktiskt arbetat med filmens publicitet i Östasien och diskuterat filmen i djup med experter för betygsättning, så här är vad jag vet därifrån. I denna scen inser George Valentin att världen runt honom har hörbart tal. Nu, när han hör polisen talar, det slår honom hårt att alla faktiskt har ljud och det kommer snart att träffas i filmerna. Sålunda skadade hans ego ännu mer att han hade fel, flaunting hans stolthet. Scenen där vi skar till mycket munnar ger upphov till ett störande och störande ljud för honom som driver honom för att försöka självmord. Det finns så mycket ljud i världen, att det förstärks i hans huvud, det finns ingen plats för en stolt tyst stjärna.

Platsen med polisen som pratar i George paralleller med öppningsklippet av karaktären i filmen-inom-filmen som torteras av ljud. Kanske är det enkla svaret på polismansplatsens betydelse att ljudet, eller för mycket prat, gör över öronen.

Men hans fru, porträtterad som ganska blid och humorlös, behöver ord, behöver George att prattle. Kanske, då tyder filmen på att i stället för att prata, är det lite charmigt, som "Pecking", som Peppy skulle uttrycka det, en bra sak, speciellt om alternativet är inane drivel. Charm verkar lita på den orubbliga, den subtila; Öppen tenderar att råna fantasin ... Och vad gäller Georgs enda yttrande? Det har en viss du ne sais quoi, n'est-ce pas?

Konstnären i det första lagret ger en mycket stark historia om en tid i filmhistoria att några huvudaktörer av tyst eran faller från deras popularitet, det andra bra exemplet på den här typen av sköterskor är Sunset Blvd.

I den här scenen ser Valentin sig i människans möbelbutiks återspegling, först till att minnas om elementet av attraktion i vetenskapen, för det andra att påminna oss om den viktigaste anledningen att vara en skådespelare på den tiden, kroppen.

Om vi kommer ihåg den första dansscenen bakom gardinen av Valentin och Peppy Miller kom ihåg att regissören visar oss bara foten av Miller eftersom det viktiga elementet är kroppen.

Genom att interferera polisen som en representation av samhällsnormen kom Valentine tillbaka från sin fantasi, reflektionen, den verkliga världen och vikten av att tala i livet mer än kroppen.

Som vi ser polisens sida är väldigt still och vi ser från hans långa skott att hans mun stänger upp, den nya normen som skämmer honom. Regissören betonade denna förändring vid den tidigare scenen när Valentin ser all sin personal i affären och inte längre i gästrummet eller på andra ställen.

Jag skulle erbjuda detta: Vilken nationalitet var poliser skildras som då? Svaret: IRISH. Jag skulle satsa på att både polisen och alla andra "munnar pratar" hade accenter och därigenom förstärker Guds egna problem.