Termen "gunga" har breda föreningar. För det första hänvisar det till en viss lilting rytmisk stil som är baserad på en triplettindelning av takten. Denna framdrivande effekt introducerades av stegpianister på 1920-talet och har varit ett vanligt inslag i jazz genom decennierna.
Men swing hänvisar också till jazzstilen som var populär från ungefär 1930 fram till andra världskriget. Swingmusik framfördes framförallt av storband och nådde bred publik via radio, på skivor och i danshallar rikstäckande.
Stora band
Före 1930-talet framförde små ensembler, vanligtvis bestående av trumpet, trombon, klarinett, tuba eller bas, banjo eller piano och trummor, jazz. Varje instrument hade en specifik roll i ensemblen, och förutom melodin improviserades ofta delar. Denna sektionerade strategi överfördes till storband av swingmusik. Men i stället för en liten ensemble innehöll swingmusik en sektion av tre eller fyra trumpetare, tre eller fyra trombonister, fem saxofonister som ofta dubblade på klarinetter, ett piano, en bassist istället för en tubaspelare, en gitarrist och en trummis.
Swingbandarrangemang var till stor del sammansatta, ofta av enkelt, upprepat material eller "riffs", som växlade mellan kontrapunktala linjer och intensiva unisonsrytmer. Improvisation hade också en framträdande roll och solister skulle spela medan resten av bandet, förutom rytmsektionen, hoppade av eller spelade arrangerade bakgrundslinjer.
Populariteten för swingmusik
En förklaring till swingmusikens popularitet är att dess körintensitet och övergivande representerade glädje och frihet i en tid då landet var genomsyrat av svåra tider. Den stora depressionen fick amerikaner att lida, och att dansa till swingmusik var ett sätt för människor att glömma sina bekymmer. Under 1930-talet kom swing att symbolisera glädje och lätthet, vars vikt återspeglades i Duke Ellingtons pjäs, "It Don't Mean a Thing (If It Ain't Got That Swing)."
Viktiga swingmusiker
- Räkna Basie: Count Basie ansågs vara en av de finaste bandledarna i jazz och ledde sin orkester i nästan 50 år. Hans band var känt för att spela enkla, ofta bluesiga arrangemang där fokus låg på den lätta rytmiska känslan, en aspekt av swing som band i området strävade efter att uppnå.
- Gene Krupa: Krupa blev känd på 1930-talet när han spelade trummor med Benny Goodmans band. Han hade en flamboyant stil, vilket framgår av inspelningar som Goodmans "Sing, Sing, Sing." Han anses vara en av de mest inflytelserika trummisarna i jazz, inte bara för sitt spel utan också för sin roll i standardiseringen av jazztrummingsteknik.
- Buddy Rich: Richs kraftfulla och snabba trummande gjorde honom till en av de mest kända bigband-trummisarna. Han spelade med Artie Shaw, Benny Carter och Frank Sinatra. Han ledde också sitt eget framgångsrika storband in på 1980-talet, år efter swingens glansdag.
- Freddie Green: Freddie Green var känd för att definiera rollen som gitarr i en storbandsmiljö och hade en 50-årig karriär med Count Basies orkester. Hans stil med gitarrspel kändes för sin harmoniska precision och det sätt på vilket den förenades med trummorna.
- Tommy Dorsey: Dorseys signatur lyriska trombonspel gjorde hans storband till ett av de mest populära under swing-eran. Hans band innehöll Buddy Rich, Gene Krupa, Frank Sinatra och många andra toppmusiker.