Det finns en mycket citerad linje från den gamla "Blues Brothers" -filmen, där en anställd i en grov-och-tumla redneck bar erbjuder att platsens scen spelar värd för "båda typerna" av musik: "Country och Western." Det känns lite lika när folk säger att de gillar "alternativ" och "indie" -musik, men finns det faktiskt någon giltighet för en åtskillnad mellan de två? Tja, ja och nej.
Alternativ och indie, vid sina rötter, står mer för vaga idéer och övertygelser än någon form av specifika musikstilar av ljud, och den enda verkliga skillnaden är verkligen konstnärens plats: alternativet var den föredragna nomenklaturen för amerikanska artister medan indie kom rakt från de brittiska öarna.
Den brittiska indieinvasionen
Ja, indie är hjärtat det engelska uttrycket. I Storbritannien började indie helt enkelt som handelsbeteckningen för skivor som släpptes på oberoende skivbolag. I kölvattnet av punkrock i slutet av 1970-talet hade gör-det-själv-etos blommat i England. Med etiketter som Rough Trade, Factory, Mute och Cherry Red som växer i stor skala, började UK Indie Chart att krönika de bästsäljande oberoende släppta singlarna 1980.
Ändå ändrades den enkla klassificeringen någon gång. Många pekar på den ikoniska kassettsamlingen "C86", som gavs ut med en utgåva av den engelska veckotidningen "NME" 1986. Albumet försökte krönika en spirande engelsk gitarr-pop underground kallad "cutie" eller "shambling" på tiden. Som dessa beskrivande namn antyder spelade dessa band en två, amatörmässig form av hemmagjord musik djupt från soliga 60-tal som The Byrds and the Velvet Underground.
Rough Trade inspelningsartister, The Smiths, var det största bandet i Storbritannien vid den tiden. Känd som ett stolt indieband vars uppenbara skuld till The Byrds kontrasterade deras frontman Morrisseys Oscar Wilde rakish wit, The Smiths släppte oväntat "C86" till stor kritik.
Med band som The Pastels, The Shop Assistants och Primal Scream blev C86 en enorm hit, sedan ett buzz-ord och sedan en catch-all. Någon gång därefter innebar indie att vara synonymt med just den här stilen, just den här kassetten. Stilistiskt innebar detta en retrofonisk, till stor del könsfri musikform med jangly gitarrer och den vaga nostalgi. Indie hänvisade inte längre till de faktiska realiteterna i rekorddistribution. Indie var någonstans mellan sinnesstämning och en singel gitarrton.
Utvecklingen av alternativ
Efter ett kvart sekel av sexuellt frustrerade, bokaktiga pojkar och blockerade tjejer som spelade stolt indiemusik, skulle du tro att det skulle ha gjort indie till en definierbar stil, om inte ett enda ljud. Ändå beror det, som jag ursprungligen sa, på vilken sida av dammen du befinner dig.
I Amerika betyder indie ofta två, ödmjuka, anglofila; och det betyder alltid retrofonisk. Att vara indie är att göra det utan snedvridning, utan aggression. Och med tanke på den moderna amerikanska radions tillstånd gör detta nästan av naturen indiehandlingar underjordiska band. Bortsett från The Shins kan jag faktiskt inte tänka på någon med ett riktigt indie-popljud som har kört på de amerikanska hitlistorna.
Ändå har "indie" i England - födelseplatsen för ordet - kommit att betyda något helt annat. Inte längre en term som används, ofta stolt, för att beskriva band med en jordnära attityd och gör-det-själv-övertygelser, indie har kommit att vara stenografi för den skarpaste formen av icke-rock.
I Storbritannien används idag rutinmässigt indie som en catch-all för att beskriva en ständigt växande följd av omöjligt intetsägande, laddiga band som spelar inoffensiv, melankolisk balladrock. Deras kungar är Coldplay och Snow Patrol, två kläder av otydliga, fräscha kamrater som har gjort en mynta genom att spela mjuka, jangly låtar utan spänning och kant och polerat upp till en modern FM-radioglans. Men Coldplay och Snow Patrol är de du känner, de som gjorde det utanför de brittiska öarna. Om du har hört talas om The Fratellis, The Kooks eller Razorlight, bor du förmodligen i Storbritannien.