Flöjten anses vara ett av de äldsta konstgjorda musikinstrument som fortfarande finns. År 1995 hittade arkeologer en flöjt av ben i Östeuropa som går tillbaka till 43,000 80,000 till XNUMX XNUMX år.
Flöjter är ett instrument utan träblås. Flöjter producerar ljud från luftflödet över en öppning.
Flöjter passar i allmänhet i två grundkategorier: en sidblåst flöjt, som är den vanligaste formen som används idag, och en slutblåsta flöjt. De forntida versionerna av räfflor som har grävts ut är former av ändblåsta räfflor.
Slutblåsta flöjt
En ändblåst flöjt spelas genom att blåsa i slutet av ett rör eller rör. Slutblåsta räfflor har två underkategorier, ribbblåsor och kanalrännor.
Även känd som skårade flöjt, spelas en kantblåst flöjt genom att blåsa över toppen av ett rör. Luften är delad eftersom röret har ett skår eller en skarp kant. Ett exempel på detta är panflöjter som är vanliga i Andesbergen i Peru. Det finns liknande sorter som är populära i Mellanöstern och asiatiska länder som Kina, Japan och Korea.
En kanalflöjt är också känd som en fläktflöjt. Det spelas genom att blåsa luft in i en kanal. Luften rör sig över en skarp kant. Några vanliga exempel på en fläktflöjt inkluderar en standardvissling, en tennvissling, en inspelare, en flutofon och en ocarina.
Sidoblöjda flöjter
Även känd som en tvärgående flöjt hålls en sidblåst flöjt horisontellt eller i sidled för att spela. Föregångarna till den moderna konsertflöjten var nyckelfria trä tvärflöjter som liknar moderna femor. Nyckelfria tvärflöjter används fortfarande i folkmusik, särskilt irländsk traditionell musik. Nyckelfria tvärgående räfflor användes under barockperioden och tidigare.
Av de moderna räfflorna finns det dock flera huvudtyper, som alla är sidblåsta.
Konsertflöjt i c
Konsertflöjten i C, även kallad västerländsk konsertflöjt, är standardflöjt. Denna typ av flöjt används i många ensembler inklusive konsertband, orkestrar, militärband, marschband, jazzband och storband. Denna typ av flöjtens tonhöjd är i C och dess intervall är över tre oktaver, från mitten C.
Basflöjt i c
Basflöjten i C utvecklades under 1920-talet som en ersättning för saxofonen inom jazzmusik. Det är en oktav lägre än standardkonsolflöjten i C. För att producera den lägre tonen är rörets längd längre. Den är vanligtvis gjord med en J-formad huvudfog som ger blåshålet (embouchuren) inom spelarens räckvidd.
Alt flöjt i g
Altflöjten i G har en historia på mer än 100 år gammal. Altflöjten är ett transponerande instrument, vilket betyder att musik skriven för den har en annan tonhöjd än det verkliga ljudet. Altflöjten noteras en fjärdedel över sitt faktiska ljud. Röret på altflöjten är betydligt tjockare och längre än en vanlig C-flöjt och kräver mer andetag från spelaren. Flöjten är gjord med ett rakt huvud eller ibland, en J-formad huvudfog för att få blåshålet närmare spelaren.
Tenorflöjt i b-platt
En tenorflöjt i B-platt kallas också flöjt d'amore eller "kärlekens flöjt". Denna typ av flöjt antas ha funnits sedan medeltiden. Det är vanligtvis i antingen A eller B platt och är mellanstor mellan den moderna C-konsertflöjten och altflöjten i G.
Sopran flöjt i en lägenhet
Sällan tillgänglig nu sippras en sopranflöjt i E-plattan, vilket är en mindre tredjedel ovanför konsertflöjten. Det är den enda medlemmen i den moderna flöjtfamiljen som inte är placerad i C eller G. Den har ett intervall på tre oktaver.
Diskantflöjt i g
Diskanten har en treoktav intervall. G-diskanten är vanligtvis ansvarig för melodin. Det är ett transponeringsinstrument, vilket betyder att det är en femtedel ovanför konsertflöjten. Det låter en femtedel upp från den skrivna anteckningen. Instrumentet är sällsynt idag, bara ibland i flöjtkor eller i några marschband.
Liten flöjt
Piccolo kallas också en ottavino i Italien, är en halvstor flöjt. Det producerar ett ljud som är en oktav högre än en vanlig tvärgående flöjt. Den har de flesta av samma fingrar som sin större släkting. Den tillverkas i nyckeln till C eller D Flat.