Bebop är en jazzstil som utvecklades på 1940-talet och kännetecknas av improvisation, snabba tempo, rytmisk oförutsägbarhet och harmonisk komplexitet.
Andra världskriget gjorde slut på svängens högtid och såg början på bebop. Stora band började krympa när musiker skickades utomlands för att slåss. Av denna anledning ökade 1940-talet mindre ensembler, som kvartetter och kvintetter. Grupperna bestod ofta av ett eller två horn - vanligtvis saxofon och / eller trumpet - bas, trummor och piano. Av naturen att vara i en mindre ensemble flyttade bebop det musikaliska fokuset från invecklade bandarrangemang till improvisation och interaktion.
Äventyrlig improvisation
Swing era arrangemang bestod huvudsakligen av sammansatta sektioner, men med vissa avsnitt avsedda för improvisation. En bebop-melodi skulle emellertid helt enkelt bestå av ett uttalande av huvudet, eller huvudtema, utsträckta solon över huvudets harmoniska struktur, och sedan ett slutligt uttalande av huvudet. Det var vanligt att bebopmusiker komponerade nya, komplexa melodier över välkända ackordprogressioner. Ett exempel på detta är Charlie Parkers "Ornitologi", som bygger på förändringarna från "How High the Moon", en populär showlåt på 1940-talet.
Utöver gungan
Med fokus på improvisation tillät bebop en explosion av innovation. Medan många aspekter av swing importerades, till exempel den triplettbaserade swing-känslan och en känsla för blues, spelade bebop-musiker låtar på mycket snabbare tempo. Inspirerad av de mer harmoniskt och rytmiskt experimentella spelarna från swing-eran - som Coleman Hawkins, Lester Young, Art Tatum och Roy Eldridge - utökade bebop-musiker paletten av musikaliska apparater. Solister oroade sig inte längre med text och betonade istället rytmisk oförutsägbarhet och harmonisk komplexitet.
Och det var inte bara solisterna som var viktiga. Tillkomsten av bebop markerade en utvidgning av rollerna för rytmavsnittet. I bebop var rytmsektionsspelare inte längre bara tidsvakter utan interagerade med solisten och lade till sina egna utsmyckningar.
Nonsens stavelser
Uttrycket ”bebop” är en onomatopoisk referens till de accenterade melodiska linjerna i musiken. Ibland förkortades till "bop", namnet gavs troligen stilmusiken retroaktivt, eftersom musikerna ofta hänvisade till sin stil helt enkelt som "modern jazz."
Viktiga bebop-musiker:
- Charlie Parker - Altsaxofonisten Charlie Parker spelade i många swingband som en ung musiker, inklusive de av Jay McShann och Earl Hines. Efter att trummisen Jo Jones kastade en cymbal på honom för att ha spelat dåligt började Parker att öva obsessivt. Den stil han utvecklade kombinerade lyrik med ett oöverträffat kommando över harmoni och teknik. Han imiterades ofta ofta av musiker på 40-talet, och till denna dag studerar jazzmusiker hans tillvägagångssätt. Många av hans kompositioner anses vara jazzstandarder, inklusive "Confirmation", "Moose the Mooche" och "Billie's Bounce."
- Dizzy Gillespie - Trumpetern Dizzy Gillespie blåste nytt liv i trumpeten. Gillespie påverkades till stor del av Roy Eldridge och sköt instrumentets gränser och spelade snabba och smidiga melodilinjer i alla dess register. Tillsammans med Charlie Parker krediteras Gillespie för att ha definierat bebop.
- Thelonious Monk - Kraftigt påverkad av Harlem-pianostilarna från James P. Johnson och Fats Waller, hjälpte pianisten Thelonious Monk att utveckla bebop i Minton's Playhouse, en Harlem-klubb där musiker på 40-talet testade sina improvisationsexperiment. Monks knäppa och unika harmonier bröt från konventionen och drev gränserna för jazz. Hans kompositioner, som "Blue Monk", "Epistrophy" och "In Walked Bud", representerar en stor del av jazzstandarden idag.
- Max Roach - En trummis som arbetade med praktiskt taget alla de bästa jazzmusikerna på 1940-talet, Max Roach är ansvarig för att utveckla bebop-metoden för trummor. Medan han spelade med Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Miles Davis, skiftade Roach fokus från bastrumman till rittcymbalen som det huvudsakliga tidsbevarande elementet i trumset. Detta möjliggjorde ett friare och mer flexibelt ljud totalt sett, vilket gav solisten utrymme att experimentera med rytm, och gjorde det möjligt för trummisen att interagera med solisten.