Jag tror att det här kanske bara är Död på Nilen av Connie Willis, som matchar i vissa avseenden men skiljer sig åt i andra. Speciellt Death on the Nile är en novella och det första kapitlet ligger ganska nära din beskrivning. Du nämner den liknande frågan Söker en kortfattad titel som anges i de egyptiska pyramiderna men du säger att detta inte är detsamma. Men jag skulle gissa att det är samma historia och du har helt enkelt komma ihåg olika delar av det.
Historien börjar med huvudpersonen på ett flyg till Kairo som en del av en turnégrupp (huvudpersonen är en kvinna, inte en man - jag tror inte att vi någonsin lär sitt namn). Den vakna scenen är när en annan medlem i gruppen vaknar under svår turbulens och huvudpersonen gör en kommentar (tydligen ett skämt) om en bomb:
His shouting wakes Zoe’s husband up. He blinks at Zoe, confused that she is not reading from her guidebook. “What’s going on?” he asks.
“We’re all dead,” I say. “We were killed by Arab terrorists. We think we’re going to Cairo but we’re really going to heaven. Or hell.”
Huvudpersonen ser ut ur fönstret men hon ser ingenting:
I look past her and out the window at the white flatness where the wing should be. We should be able to see the lights on the wing even in the fog. That’s what they’re there for, so you can see the plane in the fog. The people on the ship didn’t realize they were dead at first. It was only when they started noticing little things that weren’t quite right that they began to wonder.
“‘A guide is recommended,’” Zoe reads.
I have meant to frighten Lissa, but I have only managed to frighten myself. We are beginning our descent, that’s all, I tell myself, and flying through a cloud. And that must be right.
Men historien avviker då från din, eftersom den har flera delar som täcker ankomsten i Egypten och ett besök i Kings of the Kings. Det är under detta att huvudpersonen ser något som en krokodil:
There is something in the water. Not a ripple, not even enough of a movement to shudder the image of the sun, but I know there is something there.
It is long and dark, like a crocodile. I lean over farther, gripping the rail, trying to see into the transparent water, and catch a glint of scales. It is swimming straight toward the boat.
Från denna tidpunkt börjar historien bli alltmer hallucinogen. Gruppen går in i en grav och en efter en försvinner alla andra och lämnar bara huvudpersonen. Historien slutar:
I take hold of the doorjamb with one hand so I won’t fall on the stairs. With the other I hold the book against me. “Get back, you evil ones,” I say. “Stay away. I adjure you in the name of Osiris and Poirot. My spells protect me. I know the way.”
I begin my descent.