Det här är inte så väl förklarat i filmen. Det nämns att varje meddelande skulle börja med några slumpmässiga bokstäver, men filmen förklarar inte varför. Filmen gör det också att alla Enigma-meddelanden krypterades med en nyckel som tyskarna ändrade varje dag. Det är inte helt rätt, om de skulle ha gjort det på så sätt skulle det innebära att det var en hel del meddelanden varje dag som krypterades med exakt samma nyckel. För en kodbrytare, ju mer text du har som är krypterad med samma nyckel, desto lättare blir det att hitta mönster som avslöjar något om nyckeln.
Tyskarna använde faktiskt ett system som kom ner till att använda två -tangenter. Det var en nyckel som alla Enigma-operatörerna visste och som ändrats varje dag, därav dagsnyckeln . Men dagsnyckeln användes inte direkt för att kryptera ett meddelande. Dagsnyckeln användes endast för att kryptera en andra nyckel, meddelandekoden . Operatören skulle helt enkelt skapa en slumpmässig meddelandeknapp för varje meddelande. Dagsnyckeln användes sedan för att kryptera meddelandesnyckeln och meddelandesnyckeln användes för att kryptera meddelandet. Det fullständiga krypterade meddelandet skulle bestå av två delar: den krypterade meddelandekoden och den krypterade innehållsdelen av meddelandet. (Därför nämns i filmen att varje krypterat meddelande skulle börja med några slumpmässiga bokstäver.) Dekryptering av meddelandet skulle innebära att du använder dagsknappen för att dekryptera meddelandekoden och sedan använda meddelandeknappen för att dekryptera innehållsdelen. På det här sättet skulle det finnas mycket mindre text krypterad med samma nyckel, och slumpen i meddelandeknapparna skulle göra det svårare att hitta mönster. Åtminstone teoretiskt.
I praktiken skulle Enigma-operatörerna ibland misslyckas med att använda slumpmässiga meddelandekoder, istället använda samma meddelandeknapp flera gånger. På en given dag kan det alltså finnas flera stycken krypterad text som skulle börja med samma bokstäver, som är flera användningar av samma meddelande nyckel krypterad med dagstangenten. När det gäller termen "cilly", citerar jag Simon Singh, som också är källan till de flesta av ovanstående förklaringar: (Jag försökte sammanfatta ovanstående utan att förklara en Enigma-maskinens verksamhet, mer detaljerad i Singhs bok)
Once they had mastered the Polish techniques, the Bletchley cryptanalysts began to invent their own shortcuts for finding the Enigma keys. For example, they cottoned on to the fact that the German Enigma operators would occasionally choose obvious message keys. For each message, the operator was supposed to select a different message key, three letters chosen at random. However, in the heat of battle, rather than straining their imaginations to pick a random key, the overworked operators would sometimes pick three consecutive letters from the Enigma keyboard, such as QWE or BNM. These predictable message keys became known as cillies. Another type of cilly was the repeated use of the same message key, perhaps the initials of the operator’s girlfriend — indeed, one such set of initials, C.I.L., may have been the origin of the term. Before cracking Enigma the hard way, it became routine for the cryptanalysts to try out the cillies, and their hunches would sometimes pay off.
Cillies were not weaknesses of the Enigma machine, rather they were weaknesses in the way the machine was being used.
Source: The Code Book: The Science of Secrecy from Ancient Egypt to Quantum Cryptography — Simon Singh