Storleken på den tråd som krävs för att bära en viss ström påverkas huvudsakligen av två saker:
Hur mycket makt man har råd att slösa i form av spänningsfall per ledningslängd. Ju större kraft man har råd att slösa per enhetens längd, desto mindre kan en tråd användas enligt detta kriterium.
Hur mycket ström kan man avleda per enhetens längd utan att ledningen blir oacceptabelt het. Ju mer värme kan transporteras bort, eller desto större är den acceptabla temperaturökningen, ju mindre en tråd man kan använda med detta kriterium.
Normala strömbärande figurer antar en ledare som är insvept i en skyddande yttermantel och sedan begravd i material som är termiskt icke-ledande men brandfarligt. En ledning i fri luft i en brytare skulle kunna bli av med värme långt mer effektivt än en i en isolerad vägg, och mindre sannolikt att antända något i närheten. Vidare, om en ledning är kort är det tillåtna spänningsfallet per enhetslängd generellt mycket högre än vad det skulle med en längre tråd. De normala faktorer som begränsar tillåtna strömmar som en funktion av storleken, eller tvingar minimala trådstorlekar som en funktion av strömmen, är sålunda mindre användbara för korta ledningar i en låda än vad de skulle vara för längre trådar i en vägg.