Var är det en Coward?

I Silmarillion , "Of the Rings of Power och the Third Age", ser vi den här beskrivningen av Isildurs önskan att hålla Ringen:

The Ruling Ring passed out of the knowledge even of the Wise in that age; yet it was not unmade. For Isildur would not surrender it to Elrond and Círdan who stood by. They counselled him to cast it into the fire of Orodruin nigh at hand, in which it had been forged, so that it should perish, and the power of Sauron be for ever diminished, and he should remain only as a shadow of malice in the wilderness. But Isildur refused this counsel, saying: ‘This I will have as were-gild for my father's death, and my brothers. Was it not I that dealt the Enemy his death-blow?' And the Ring that he held seemed to him exceedingly fair to look on; and he would not suffer it to be destroyed.

Från detta kan vi se att Isildur verkade antingen i stor utsträckning okunnig om Ringens sanna natur, eller han disbelieved bara att Sauron kunde återvända medan ringen var hel. Det är makt som omedelbart entranced honom, och han blev enamored av det. Han vägrade att ge det han såg som "stridskampen".

I Ring av föreningen , "Elrondrarnas råd", får vi veta vad Isildur själv skrev om hans känslor för ringen:

And after these words Isildur described the Ring, such as he found it.

"It was hot when I first took it, hot as a glede, and my hand was scorched, so that I doubt if ever again I shall be free of the pain of it. Yet even as I write it is cooled, and it seemeth to shrink, though it loseth neither its beauty nor its shape. Already the writing upon it, which at first was as clear as red flame, fadeth and is now only barely to be read. It is fashioned in an elven-script of Eregion, for they have no letters in Mordor for such subtle work; but the language is unknown to me. I deem it to be a tongue of the Black Land, since it is foul and uncouth. What evil it saith I do not know; but I trace here a copy of it, lest it fade beyond recall. The Ring misseth, maybe, the heat of Sauron's hand, which was black and yet burned like fire, and so Gil-galad was destroyed; and maybe were the gold made hot again, the writing would be refreshed. But for my part I will risk no hurt to this thing: of all the works of Sauron the only fair. It is precious to me, though I buy it with great pain."

Isildur var entranced av Ringen; av sin skönhet, av sin mystiska natur. Återigen verkar han vara helt okunnig om Ringens natur.

Vi får en inblick i arten av Ringens makt från Gandalf i FotR , "Skuggan av det förflutna." Gandalf förklarar Gollums förhållande till Ringen:

'All the "great secrets" under the mountains had turned out to be just empty night: there was nothing more to find out, nothing worth doing, only nasty furtive eating and resentful remembering. He was altogether wretched. He hated the dark, and he hated light more: he hated everything, and the Ring most of all.'

'What do you mean?' said Frodo. 'Surely the Ring was his precious and the only thing he cared for? But if he hated it, why didn't he get rid of it, or go away and leave it?'

'You ought to begin to understand, Frodo, after all you have heard,' said Gandalf. 'He hated it and loved it, as he hated and loved himself. He could not get rid of it. He had no will left in the matter. 'A Ring of Power looks after itself, Frodo. It may slip off treacherously, but its keeper never abandons it. At most he plays with the idea of handing it on to someone else's care – and that only at an early stage, when it first begins to grip. But as far as I know Bilbo alone in history has ever gone beyond playing, and really done it. He needed all my help, too. And even so he would never have just forsaken it, or cast it aside. It was not Gollum, Frodo, but the Ring itself that decided things. The Ring left him.'

Vi måste överväga att Ringen inte bara är en vanlig smycke; Den innehåller en del av Saurons makt som en Maiar. En del av Saurons makt är förmågan att dominera andra testamente. Genom att skapa maktens ringar menade han att införa varje ring med en del av hans vilja och binda dem alla till den rullande ringen, den ena. Att bara ha ringen var en inbjudan till Saurons vilja att kontrollera dig. Det var en så subtil kontroll, att du knappt skulle vara medveten om det. Du skulle hitta det vackert eller dyrbart och inte kunna se det onda av det. Sauron var en stor bedragare genom hela sin berättelse; Ringen hade också denna aspekt av sin skapare. Frodo var motståndskraftig mot den här kraften på två sätt: han var en ödmjuk och bra andad Hobbit, och han var också medveten om ringarna, som förstörde naturen från början av hans besittning. Han ville sig att motstå sin siren sång, när han kunde. Även med en stark, ren vilja gav han ibland. När han anlände till Mt. Doom, hans vilja var utmattad med att kämpa med Saurons, och han gav in fullt, men på grund av Gollums önskan för ringen, förlorade Frodo det och det förstördes. Gandalfs profetia om ringen, att den inte "kunde bli vilseledande", visade sig sant : Endast genom en grådighetsbränd olycka blev ringen äntligen borttagen.

Till slut tror jag inte att Isildur var en fegis. Isildur var väl avsedd i hela sin berättelse. Han blev helt enkelt offer för något som han inte helt förstod, och var inte beredd att motstå. Han var så entranced av Saurons vilja, han kunde inte hoppas riskera att förlora den, även över hans sons söner och män. För all sin lojalitet mot det bestämde ringen att det var dags att försvinna från världens medvetenhet, och det ledde till att Isildur undoade.

Isildur är en tragisk hjälte, inte en fegis. Något som vilar på Elrondrådet, särskilt i filmen, är det lätt att se hur man kan ifrågasätta sin karaktär. Isildur löser sig kort före sin död i de glada fältens katastrof som sagt i oavslutade taler.

And though it was unknown to them the Ring, cut from his black hand two years before, was still laden with Sauron's evil will and called to all his servants for their aid.

När orklarna pressar sin attack förstår Isildur äntligen det onda han bär:

"I cannot use it. I dread the pain of touching it. And I have not yet found the strength to bend it to my will. It needs one greater than I now know myself to be. My pride has fallen. It should go to the Keepers of the Three.

När det blir klart att Dunedain kommer att besegras, uppmanar Elild, Isildurs son att han lämnar slaget så att han kan ta ringen till elven. Isildur svarar:

I knew that i must do so;but I feared the pain. Nor could I go without your leave. Forgive me and my pride which has brought you to this doom.

Isildur har äntligen insett sitt misstag att ta Ring själv. Han är trasig och ödmjuk. Att veta att bara ringen på ringen får honom stor smärta, han sätter på den, hoppas att han kan undkomma slaget och ta ringen till de tre ringen som är bättre rustade, fysiskt och moraliskt att förstöra ring.

Coward är definitivt inte det rätta ordet. Faktum är att Isildur, bland de troende Númenóreansna, brukade ta de största farorna, men han tycktes inte alltid helt upp till utmaningen och flydde alltid i slutet. men det var alltid något objekt som han sparade därmed (eller försökte), snarare än bara sitt eget liv.

Det var han som räddade frukten av det vita trädet från Sauron. Även om det inte är helt klart vilken betydelse det vita treen egentligen har, verkar det vara en mycket viktig symbol för anslutningen till Aman liksom Elros arv, och Isildur var verkligen berömd för denna heist. Vid den tiden var Sauron praktiskt taget diktatorn för Númenór och in i de skyddade trädgårdarna där Nimloth växte var en ganska hänsynslös handling, om inte jämförbar med gemenskapens uppdrag för Mount Doom.

Senare efter Númenors fall regerade han i Minas Ithil, direkt vid Mordors gränser - inte exakt den plats som en feg skulle välja jag tror; Men säkert, han flydde därifrån när den togs av Sauron och förvandlades till Minas Morgul. Återigen räddade Isildur fröet från det vita trädet, som sedan planterades i Minas Tirith.