Vad är betydelsen av Tales of the Black Freighter?

41

Alan Moore och David Gibbons klassiska grafiska romanmästerverk Watchmen innehåller en tillfällig karaktär som under flera delar av Serien ses genom att läsa en komiker med titeln "Tales of the Black Freighter".

Innehållet i den komiska delen delas med Watchmen-läsarna, och det är en underhållande och mycket mörk historia i sig själv.

Men vad är syftet med att inkludera denna historia i berättelsen? Bortsett från den uppenbara meta självreflekterande aspekten av en grafisk roman som ingår i en grafisk roman, varför inkluderades detta? Har det någon symbolik inom den övergripande historien?

    
uppsättning Beofett 10.12.2011 01:58

5 svar

21

Alan Moore har sagt att Tales of the Black Freighter som en helhet är en analogi av Adrian Veids historia inom Watchmen , men specifika aspekter av det är hänvisningar till den andra tecken och deras handlingar.

Från en intervju med Moore:

Q: There are some interesting microcosms in Watchmen, like "the Black Freighter". The protagonist asks "How had I reached this appalling position with love, only love as my guide?" whereas in the main story someone's committed genocide in order to save the world.

A: Yeah, there's even a bit where I think Adrian Veidt says at the end that he's been "Troubled by dreams lately, of swimming towards - " and then he says, "No, it doesn't matter, it's not important" and I mean it's pretty obvious that he's dreaming of swimming towards a great Black Freighter. Yeah, there's a parallel there. The pirate narrative was again something that emerged by accident - it emerged by accident in issue #3 - and yet originally it just grew out of a kind of incidental comment made by me and Dave. We were trying to work out the texture of the world and so we sort of said "Well, what sort of comics would they have? If they've got superheroes in real life, they probably wouldn't be at all interested in superhero comics" and I think Dave said "What about pirate comics?" and I said "Yeah, sounds good to me," so we dropped a few pirate comic titles into the background, including "Tales of the Black Freighter" because I'm a big Brecht fan.

Q: Yeah, they're all commenting on each other.

A: Yeah and I suddenly realized what a benefit it was having this pirate narrative embedded in the overall narrative I could refer to and use as a counterpoint. I mean yes, it eventually does end up being the story of Adrian Veidt but there's points during the pirate narrative [where] it relates to Rorschach and his capture; it relates to the self-marooning of Dr Manhattan on Mars; it can be used as a counterpoint to all these different parts of the story and after I'd done that it's kind of manifested in a lot of work since then.

Från Wikipedia :

According to Richard Reynold, the mariner is "forced by the urgency of his mission to shed one inhibition after another." Just like Adrian Veidt, he "hopes to stave off disaster by using the dead bodies of his former comrades as a means of reaching his goal".

Från Watchmen wikia :

The first part was read coinciding with the placement of a Fallout Shelter sign and the presence of a man who held a sign reading "The End is Nigh". It indulged in the heartbreak of the young mariner and his realization that this place where dead bodies were piled beside him was not Hell, and he was alive.

The second part is read to coincide with the Fallout Shelter sign that was similarly being placed on Doctor Manhattan's door during his decision to leave to Mars and its inclusion in the newspaper. The mariner recalls the disaster of the attack and thinks about his unsuspecting family, imagining their onslaught. He then buried his shipmates, and along with them hope of his family's survival.

Issue 24 continued on in Chapter V: Fearful Symmetry, coinciding with Bernard raving about the war's affect on everything. As the sun rose, the mariner decided to find a way back home and unburied his shipmates so he could use their gas-bloated bodies to support his raft. He left at night and ate gulls that flew near to him. He began to drink salt water in small amounts, then could see fins approaching. The sharks took away his shipmates' bodies and then he was attacked by a large shark that he stabbed in the eye. It eventually died, and provided him with food and support for his raft since it was entangled with its cords.

The next part of the issue was seen in Chapter VIII: Old Ghosts, surrounding Rorschach's escape from prison and the knot-tops decision to kill Hollis Mason. With thoughts of his dead family, the mariner in blunt terms, 'chose madness.' He decided to leap from his raft into the sea only to find he had arrived. He considered himself a spectre of revenge on the flow tide home.

"Gamla spöken" kan ses som Mason (den första Nite Owl), eller Rorschach och hans mörka förflutna.

The next part is seen in Chapter X: Two Riders Were Approaching... surrounding Rorschach and Nite Owl's search to find out about Doctor Manhattan's disappearance. Two horse-back riders came by the shore and saw his body infest raft. The mariner killed them both and left for Davidstown upon their horses.

"Två Riders" är helt uppenbarligen Rorschach och Nite Owl.

The last part of Issue 24 is found in Chapter XI: Look On My Works, Ye Mighty..., surrounding Adrian Veidt's ploy and the 'two riders' arrival in Antarctica to stop him. The mariner finds Davidstown and enters his once own home, that he now knew to be the home of the pirates. He attacked the first figure he could find and upon realizing it was his wife, he fled from the town and saw the Black Freighter out in the water. He swam towards the massive ship and reached for the rope, to climb to his destiny, now that he was marooned from his home, the world, his life.

Här har Rorschach och Veidt båda beslutat att fördröja livet. Rorschach väljer att dö eftersom han fastnar mellan en sten och en hård plats: Han kan inte ta sig för att behålla ljugen om vad som orsakade katastrofen Veidt, men han vet också att ljuget och freden är ett bättre alternativ än sanningen och ett globalt kärnvapenkrig. Veidt har valt exil, om inte helt död, och förblir marooned i Antarktis.

Några av analogierna är lättare att se, som i den här panelen. Beskrivningen av berättaren till Black Freighter är överlagrad med fallout-skylt, och tidningsleverantören rantar om det övergående kriget:

Desvartaseglenparallelltdensvartatriangelnpånedfallskortet,degulahimmlarnaärenmetaforförteckenetsgulabakgrundochberättarensberättelseommänskrigstankarkannästanbeskrivatidningsleverantörensord.

Frånen avhandling med titeln < em> Watchmen: Som litteraturarbete , skrivet av en Oregon State University undergrad student som heter Elizabeth Strobel, som är oerhört insiktsfullt:

One of the most interesting narrative devices in Watchmen is the frame narrative within the story, where a minor character is reading a pirate horror comic book that provides a parallel symbolism for the actions of several of the characters, such as Rorschach and Ozymandias. The story of “The Black Freighter” is juxtaposed against the current action, including the images from the comic book, creating a dialogue between the two texts.

The text of the comic is usually combined with the monologues of the newsvendor, and they both comment on and reply to each other. For example, the comic text “The waves about me were scarlet, foaming, horribly warm, yet still the freighter’s hideous crew called out, ‘More blood! More blood!”’ is placed with the newsvendor’s rant, “I’m a newsvendor, goddamnit! I’m informed on the situation! We oughtta nuke ‘em till they glow!” (Ch. 3 p. 1.3), which creates a connection between the newsvendor and the Black Freighter’s bloodthirsty crew through their desire for violence.

Both texts exist separately, that of the pirate comic and the newsvendor’s rant, but together they form a new dialogue that provides commentary on the events of the Watchmen world. This frame story adds to the tone of despair and horror that accompany the dread of nuclear war the minor characters in New York discuss. The opening of “Tales of the Black Freighter” plays appropriately against the image of the nuclear sign on a fallout shelter, as the narrator speaks of war, and describes the Black Freighter’s “black sails against the yellow Indies sky” (Ch. 3 p. 1.1), connecting the Black Freighter to the atomic bomb.

The story is read by a young black man named Bernard, who sits next to the man selling newspapers, and the text that he reads is shown in boxes that look like parchment, curling at the ends. The comments of the newspaper man are projected in speech bubbles, floating around the story the young man reads, so we read both the comments and the story, just as the young man reads the story and hears the comments.

One example of the interaction between the story of “Tales of the Black Freighter” and the commentary of the newsvendor is in Chapter 5, page 12.7. The narrator of “Tales of the Black Freighter” says, “This sudden confrontation with mortality induced an odd clarity within me,” and directly next to his statement is the newsvendor saying, “I mean, all this, it could all be gone: people, cars, T.V. shows, magazines...even the word ‘gone’ would be gone.” The “clarity” that the narrator of the comic discusses when facing death is also echoed by the newsman, and seems to be an extension of the narrator’s thought, even though both men are in very different situations, as one is alone floating on a raft made of dead men trying to prevent the destruction of his home, and the other is worrying about World War III.

In the last few frames of “Tales of the Black Freighter,” the audience is put in the position of the narrator, now actually seeing through his eyes, implying that they are now completely in his head, whereas before they were more objective observers. The narrator says, **“The world I'd tried to save was lost beyond recall. I was a horror: amongst horrors must I dwell.” This explanation of why he joins the crew of the Black Freighter reflects the Nietzsche quote from Chapter 61, “Battle not with monsters, lest ye become a monster.” The narrator of “Tales of the Black Freighter” has become a murderer just like the crew of the Black Freighter in his own deluded efforts to save his town from being destroyed by them.

The ending of this story is a commentary and an indictment of Adrian Veidt, and his actions in what he saw as saving the world. It also follows Rorschach's story, as he hurts people to help people, saying how when making an omelette, one must break a few eggs. However, this comes full circle for him, as he refuses to condone and live with Veidt's mass-murdering lie, proving that he cares more about individual humanity than Veidt, and he escapes from his role as a monster...

The warning of Nietzsche’s quote1 also comes back later, echoed in the ending of “Tales of the Black Freighter” in Chapter 11. At that point, the reader understands that the comic book story is a sort of allegory for the actions of Adrian Veidt, or Ozymandias, who has gone farther than Rorschach in his attempt to solve the world’s problems. Since Ozymandias has killed the Comedian and half of New York as a by-product of his plan to scare the U.S. and Russia into making peace, he has become like the evil of nuclear war that he fights, becoming a monster while fighting monstrosity.

Even Rorschach balks at Ozymandias’ methods, saying “Evil must be punished” (Ch. 12 p. 23.5), which shows that he still values life, and has not become the monster that he sees Veidt has become. The application of Nietzsche’s quote no longer fits Rorschach so well, and in the end fits Veidt entirely. When the reader reads “Battle not with monsters, lest ye become a monster” back in Chapter 6, the quote also foreshadows the end of the heroes, and the climax of the entire work. Moore does not do it on his own, but pulls in the tradition of nihilism by evoking Nietzsche, and adds another layer to his story.

1 Titeln på kapitel 6, The Abyss Gazes Also , är en referens till Nietzsche:

Battle not with monsters, lest ye become a monster, and if you gaze into the abyss, the abyss gazes also into you.
- Beyond Good and Evil: Prelude to a Philosophy of the Future, Aphorism 146

Eller i det ursprungliga tyska:

Wer mit Ungeheuern kämpft, mag zusehn, dass er nicht dabei zum Ungeheuer wird. Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich.
- Jenseits von Gut und Böse: Vorspiel einer Philosophie der Zukunft, Aphorismus 146

    
svaret ges 09.08.2015 10:43
29

Min filosofi om "Black Freight's Tales" är att det är demonstrant av maktens uppfattningar och fallbarhet. Kärnan i historien är att en man är skadad av omständigheter och blindt kämpar mot oskyldiga uppfattar han blint för att vara hans dödliga fiender. För att vinna seger mot sina förmodade fiender, ansluter han sig till hans faktiska fiender.

Jag tycker att kärnan i historien är att du måste tempera striden mot ondskan för att du inte blir skurken. Detta är ett nyckelmeddelande från Watchmen. Jag tycker att det uttrycker uttrycket "Quis custodiet ipsos custodes?" (Vem tittar på väktarna). Människor som spenderar hela sin tid runt och angriper människor som de uppfattar för att vara skurken, gör på-plats-bestämningar av skuld och verkställer den ultimata sanktionen (vigilante utförandet) utan övervakning är dömd för att göra misstag. Och för att försvara oskyldiga, bli rättvisa, hur många fel kan tolereras? Hur många oskyldiga kan du skada eller döda utan att bli det enda monster du kämpar mot?

Jag tror att författarna verkligen använde Watchmen inte som ett exempel på behovet av att människor tar rätten till sig själv, men som ett budskap att vigilanter i slutändan dömdes för att bli monsterna de slåss mot. Huvudberättelsen är ett exempel på meddelandet som finns i "Black Freighter".

    
svaret ges 10.12.2011 04:14
20

Min hemliga tolkning är att Black Freighters sagor var historien Moore verkligen ville berätta. Vad jag säkert vet är denna parallell:

  • I "reguljära" Watchmen utförs en avskyvärd handling för det större bra (gör ett falskt monster, död massor av människor för världsfred)
  • I Black Tales talar utförs en avskyvärd handling för det större godet (göra en flotta ur döda kroppar, komma till stranden, börja döda människor för att rädda invånarna i en by).

Både Ozymandias och kaptenen dödar / använder döden som ett instrument för att rädda andra. Massor av frågor kan spinnas: är de båda galen? motiverad i sina handlingar? etc.

Wikipedia är också mycket rik på information om detta.

Moore stated that the story of The Black Freighter ends up specifically describing "the story of Adrian Veidt" and that it can also be used as a counterpoint to other parts of the story, such as Rorschach's capture and Dr. Manhattan's self-exile on Mars.
    
svaret ges 10.12.2011 03:44
6

Vid ett tillfälle i novellen (nära slutet) nämner Veidt faktiskt något om en återkommande dröm som han har om att "simma mot en ..." Jag misstänker att författaren påpekade att han tänker på sig själv som karaktären i Black Freighter . Honom och berättaren har båda mycket liknande åsikter om världen.

    
svaret ges 29.01.2014 05:32
0

Jag gav en personlig och dubbel tolkning till sagan om Black Frighter. Jag tror att den marooned sjöman kan stå som en metafor för varje människa. Han måste kämpa genom livets svårigheter för att inte bara rädda sig utan också sina nära och kära. Vissa människors svårigheter är dock hårdare än de andra, och vissa psykologer är mer känsliga än andra. Vissa människor är ovilligt formade och förvandlade till monster genom deras livsförluster. De som vi ser som brottslingar och villaner är människor som är mindre lyckliga än oss som förvandlades, av ett svårt liv, brottslingar och villaner, avskräckta av samhället, och som sådan ser seglaren äntligen inte något annat öde för honom, men att acceptera hans monströst och gå med i den svarta fröken.

En ytterligare analys som jag gjorde är kopplad till den första. Det är också en metafor av våra liv och de svårigheter vi måste övervinna. Vissa sätter oss själva i fara för att förlora våra kära. Vi är alla drivna för att försöka överdriva, försöka styra allting och försöka rädda våra nära och kära samtidigt samtidigt som oss själva. Ibland fokuserar vi ännu mer på andra än på oss själva. Detta kan ses som ett sätt att ignorera våra egna problem som verkar svårare att övervinna än de andra. Men sjömannen i slutändan skadar sina nära och kära. Han borde ha första gången för att rädda sig och bara efter att rädda andra. Detta kan vara sant för alla. Att försöka rädda andra, att se sina problem och elände, utan att först tänka på våra egna riskerar att skada alla och våra handlingar kan bli överflödiga. Så överflödiga är väktarnas handlingar, som alla är psykologiskt oroliga. De bestämmer sig för att hjälpa andra för att fylla sina psykologiska luckor. Men resultatet är att de inte verkligen botar samhällets sjukdom men bara kontrasterar sina symptom. Dessutom leder de till mer problem och orättvisa, som sjömannen gör, och de hamnar också förbi av samhället.

Jag är inte säker på om Adrian kan tolkas som superhjälten som kan övervinna sina egna psykologiska gränser (och därmed den enda som inte representeras av sjömannen) och faktiskt gör någonting för att hjälpa de mänskliga spionerna från extintion. En nödvändig handling, för att rädda en art för orolig för att kunna rädda sig. De mänskliga spionierna motsvarar mannen som bekämpar ett överflödigt och onödigt psykiskt krig inom sig, som äntligen skulle leda honom till förstörelse eller galenskap. Det enda sättet att rädda honom är att få honom tillbaka till verkligheten, som ligger utanför sig själv. Ett gemensamt yttre lidande eller ont som återger verkligheten och botar mannen från alla sina hypokondrier.

    
svaret ges 17.02.2016 15:31