Långhoppet var en händelse som ingick i de antika Grekiska OS, även om den hade betydligt olika regler då. Långhoppet för män har varit ett modernt olympiskt evenemang sedan 1896, tillsammans med det stående långhoppet. Den senare händelsen tappades dock efter OS 1912. En olympisk längdhoppshändelse för kvinnor lades till 1948. Evenemanget kallas ibland "bredhoppet".
Utrustning och längdhopp regler
Sålen på en lång bygelsko kan ha en maximal tjocklek på 13 millimeter. Spikar är tillåtna.
Banan måste vara minst 40 meter lång. Tävlande kan placera så många som två platsmarkörer på banan. Bygelns längsta punkt framåt i kontakt med startbrädan, dvs bygelns tå, måste vara bakom startbrädans framkant. Brädet i sig måste vara 20 centimeter brett och jämnt med marken. Somersaults är inte tillåtna. Byxor måste landa i sandgropen i landningsområdet, som kan variera i bredd från 2.75 till 3.0 meter.
Hur mäter de längdhoppet?
Långhopp mäts från startbrädans framkant till intrycket i landningsgropen närmast startbrädan som görs av någon del av bygelens kropp.
Varje hopp måste slutföras inom en minut från det att hopparen kliver på banan. Hopp som utförs med medvind eller mer än två meter per sekund räknas inte.
Tävlingen
Tolv tävlande kvalificerar sig till OS-längdhoppsfinalen. Resultaten från kvalificeringsrundorna överförs inte till finalen.
Varje finalist tar tre hopp och sedan får de åtta bästa hopparna ytterligare tre försök. Det längsta singelhoppet under finalen vinner. Om två hoppare är bundna tilldelas hopparen med det längst näst bästa hoppet medalj.
Långhoppets komplexitet
Betraktad avslappnad står löparen i början av landningsbanan, accelererar till startbrädet och hoppar sedan så långt han eller hon kan.
I verkligheten är längdhoppet en av de mer tekniska olympiska händelserna. Det finns minst tre olika tekniker för att närma sig startbrädan, var och en med sin arm och kroppsläge. Den maximala accelerationen uppnås med den längsta lagliga körningen (genom att använda hela 40 meter av banan). Men ju fler steg som bygeln tar, desto svårare blir det att kalibrera start med den främre kanten på löparens startfot så nära startbrädets framkant utan att smutsa ned.
Alla utom de sista två steg är normalt lika långa. Det näst sista steget är dock längre och är utformat för att sänka löparens tyngdpunkt. Det sista steget är kortare än de andra och är utformat för att göra det motsatta, för att lyfta hopparens kropps tyngdpunkt så högt som möjligt för att börja genomföra hoppet själv.
Hand- och armposition, liksom bygelns kroppsvinkel under den tid som bygeln är i luften, är också viktig. Flera olika tekniker används för att maximera bygelens totala avstånd utan att få bygeln att falla bakåt under landningen.