3-D-filmer har blivit vanliga vid lokala multiplexer, särskilt animerade och stora budgetfilm med action- och äventyrsfilmer. Medan 3D-filmer kan verka som en ny trend sträcker sig 3D-teknik nästan tillbaka till de tidigaste dagarna av filmskapande. Det har också funnits två tidigare perioder med hög popularitet för 3D-filmer före 21-talets väckelse.
3-D-biljettförsäljningen har minskat de senaste åren. Detta har lett till att många kommentatorer har förklarat att den nuvarande 3-D-filmtrenden kanske når sin slutpunkt. Historien har dock visat att 3D-filmer är en cyklisk trend - det krävs bara ett framsteg inom 3D-filmteknik för att fängsla publiken från en ny generation.
Ursprung av 3-d-filmer
Tidiga filmpionjärer utforskade teknik för 3D-filmskapning, men ingen av utvecklingen ledde till en process som skulle vara både visuellt tilltalande och tekniskt tillräcklig för kommersiell utställning.
När de allra första filmerna spelades in och ställdes ut vid sekelskiftet experimenterade filmpionjärer som den engelska uppfinnaren William Friese-Greene och den amerikanska fotografen Frederic Eugene Ives med 3D-filmskapande. Dessutom bestod den slutgiltiga filmen av Edwin S. Porter (den engångschef för Thomas Edisons New York-studio) av olika 3D-scener, inklusive utsikt över Niagara Falls. Dessa processer var rudimentära och de små utställarna vid den tiden såg lite kommersiellt bruk för 3D-filmer, särskilt eftersom "2-D" -filmer redan var en hit hos publiken.
Ytterligare framsteg och experimentella utställningar ägde rum under 1920-talet och inkluderade en serie 3-D-shorts från den franska studion Pathé som kallades "Stereoscopiks Series" som släpptes 1925. Som idag var publiken tvungna att bära speciella glasögon för att se shortsen. Ett decennium senare i USA producerade MGM en liknande serie som heter "Audioscopiks." Även om skådespelet uppskattade publiken under en kort tid, skapade processen för att skapa dessa tidiga 3-D-filmer betydande bländning, vilket gjorde den olämplig för långfilmer.
I början av 1930-talet utvecklade Edwin H. Land, grundare av filmproduktionsföretaget Polaroid, en ny 3D-process som minskade bländningen genom att använda polariserat ljus och synkronisera två olika bilder (en för vänster öga och den andra för höger öga) projiceras av två projektorer. Denna nya process, som var mycket mer tillförlitlig och visuellt effektiv än tidigare 3D-processer, möjliggjorde kommersiella 3D-filmer. Ändå var studior skeptiska till den kommersiella livskraften hos 3D-filmer.
1950-talets 3-d-vurm
Med ett ökande antal amerikaner som köpte tv började biljettförsäljningen sjunka och studiorna var desperata efter nya sätt att dra publiken tillbaka till teatern. Några taktiker som de använde var färgfunktioner, widescreen-projektioner och 3D-filmer.
1952 skrev, regisserade och producerade radiostjärnan Arch Oboler "Bwana Devil", en äventyrsfilm baserad på den sanna historien om människoätande lejon i Östafrika filmade i "Natural Vision." Denna 3-D-process utvecklades av broderuppfinnarna Milton och Julian Gunzburg. Det krävde att två projektorer ställde ut och publiken behövde bära kartongglasögon med grå polariserade linser för att se effekten.
Eftersom varje större studio tidigare hade gått vidare med Gunzburgs 3-D-process (med undantag för MGM, som hade förvärvat rättigheterna men lät dem upphöra utan att använda den) släppte Oboler ursprungligen "Bwana Devil" oberoende i bara två Los Angeles-teatrar i November 1952. Filmen blev en otrolig framgång och utvidgades gradvis till fler städer under de närmaste två månaderna. Genom att ta hänsyn till 3-D: s kontorspotential förvärvade United Artists rättigheterna att släppa filmen över hela landet.
I kölvattnet av framgången med "Bwana Devil" följde flera andra 3D-släpp som var ännu större framgångar. Av dem alla var den mest anmärkningsvärda tidiga hit skräckfilmen och den tekniska milstolpen "House of Wax". Det var inte bara en 3-D-film, men det var också den första film med stereofoniskt ljud. Med en kassakonto på 5.5 miljoner dollar var "House of Wax" en av de största träffarna 1953, med Vincent Price i rollen som skulle göra honom till en skräckfilmikon.
Columbia anammade 3D-teknik före andra studior. Med 3D-filmer i olika genrer, inklusive film noir ("Man in the Dark"), skräck ("13 Ghosts", "House on Haunted Hill") och komedi (shortsen "Spooks" och "Pardon My Backfire, "båda med huvudrollen i Three Stooges), visade sig vara en banbrytare i användningen av 3-D. Senare började andra studior som Paramount och MGM använda 3-D för alla typer av filmer. 1953 släppte Walt Disney Studios "Melody", den första 3D-tecknade filmen.
Höjdpunkterna i denna 3-D-boom inkluderade musikalen "Kiss Me Kate" (1953), Alfred Hitchcocks "Dial M for Murder" (1954) och "Creature from the Black Lagoon" (1954), även om dessa filmer också släpptes samtidigt i ”platta” versioner för teatrar som inte är utrustade med dubbla projektorer för 3D-projektion.
Denna 3D-vurm var kortvarig. Projiceringsprocessen var benägen för fel och utsatte publiken för out-of-focus 3D-filmer. Widescreen-projektionerna var mer framgångsrika på kassan och medan widescreen-teknologin krävde dyra nya projektorer hade kalibreringsproblemen inte så vanliga med 3D-teknik. Den sista 3D-filmen i denna era var 1955: s "Revenge of the Creature", en uppföljare till "Creature from the Black Lagoon."
1980-talets 3-d väckelse
1966 släppte "Bwana Devil" -skaparen Arch Oboler den 3-D sci-fi-filmen "The Bubble", som var anmärkningsvärd för dess användning av en ny 3-D-process som kallades "Space-Vision". Med hjälp av en speciell kameralins kan 3D-filmer spelas in på en vanlig filmkamera med en enda filmremsa. Som ett resultat behövde "The Bubble" bara en projektor för utställning, vilket eliminerade eventuella kalibreringsproblem.
Även om detta mycket förbättrade system gjorde 3D-filmning och projicering mer praktisk användes det sällan under resten av 1960- och 1970-talet. Anmärkningsvärda undantag inkluderar den X-rankade komedin "The Stewardesses" från 1969 och "Flesh For Frankenstein" från 1973 (producerad av Andy Warhol).
Den andra stora 3D-trenden kom med Western "Comin 'at Ya!" Från 1981. Ett populärt men obekräftat rykte är att filmen var så populär bland publiken att dess teatralska kort avbröts på vissa marknader eftersom teatrarna fick slut på 3D-glasögon. 3-D blev snabbt startkampanjen för skräckfilmer, särskilt för den tredje filmen i en skräckserie: "Fredag den 13: e del III" (1982), "Jaws 3-D" (1983) och "Amityville 3- D "(1983). 3D-filmer från 1950-talet "Golden Age" släpptes också på nytt till teatrar.
1980-talets 3-D-väckelse var ännu kortare än den ursprungliga vurm på 1950-talet. Få stora studior gick tillbaka till 3-D filmskapande, och när den stora budgeten 1983-D sci-fi-filmen "Spacehunter: Adventures in the Forbidden Zone" misslyckades med vinst, övergav de flesta studior tekniken igen. Särskilt ansåg den första animerade funktionen i 3-D, 3: s "Abra Cadabra".
Imax och temapark framsteg
Eftersom 3-D blev mindre vanligt i lokala biografer, omfamnades den av "speciella attraktionsplatser" som temaparker och IMAX, det gigantiska skärmprojektionssystemet. Nöjesparkens attraktioner som Captain EO (1986), "Jim Hensons Muppet Vision 3-D" (1991), "T2 3-D: Battle Across Time" (1996) innehöll 3-D-filmshorts. Museutställningar använde också tekniken i korta pedagogiska filmer, som James Camerons 2003-dokumentär "Ghosts of the Abyss", som utforskade RMS Titanics undervattensbrott. Filmen var en av de mest framgångsrika dokumentärerna genom tiderna och inspirerade Cameron att använda 3D-teknik för sin nästa långfilm.
Under de kommande två åren släpptes två mycket framgångsrika 3-D-filmer, "Spy Kids 3-D: Game Over" och IMAX-versionen av "The Polar Express", som satte scenen för den mest framgångsrika 3-D-filmens era. än. Framsteg inom digital produktion och projektion gjorde 3D-projektionsprocessen ännu enklare för filmskapare och studior. Cameron skulle senare utveckla Fusion Camera System, som skulle kunna skjuta i stereoskopisk 3-D.
21-talets framgång
Med de tekniska framstegen blev studior bekvämare med 3D-teknik. Disney släppte sin animerade funktion 2005 "Chicken Little in 3-D" i nästan 100 teatrar i USA. År 2006 släpptes "Superman Returns: An IMAX 3-D Experience", som inkluderade 20 minuters 2-D-film som hade "uppkonverterats" till 3-D, en process som gjorde det möjligt för filmskapare och studior att skapa 3- D-filmer med filminspelning i 2-D. En av de första filmerna som genomgick denna omvandlingsprocess var 1993: s "The Nightmare Before Christmas", som släpptes på nytt i en 3D-version i oktober 2006.
Under de närmaste tre åren släppte studiorna en stadig ström av 3D-filmer, särskilt datoranimerade filmer. Men filmen som förändrade spelet var James Camerons "Avatar", en sci-fi-epik från 2009 som utnyttjade vad Cameron hade lärt sig om 3D-filmskapande under skapandet av "Ghosts of the Abyss". "Avatar" blev den mest intjänande filmen i filmhistoria och den första filmen med mer än 2 miljarder dollar över hela världen.
Med den oöverträffade framgången med "Avatar" på kontoret och dess banbrytande tekniska framsteg sågs 3-D inte längre som en gimmick för schlocky-filmer. I hopp om att uppnå samma framgång ökade andra studior sin produktion av 3-D-filmer och ibland konverterade filmer som redan tagits i 2-D till 3-D (som 2010: s "Clash of the Titans"). År 2011 hade multiplexer över hela världen konverterat några eller alla deras auditorier till 3D-teatrar. Majoriteten av teatrarna använde projektionsmetoder som utvecklats av företaget för visuella effekter RealD för att göra detta.
Avslag: biljettpriser och "falska 3-d"
Populariteten för 3D-filmer är på väg att minska, ett av flera tecken på att vi närmar oss slutet på en annan 3D-trend. Men den här gången är teknik inte huvudfrågan. Eftersom teatrar tar ut mer för 3-D-utställningsbiljetter än samma film i 2-D, är publiken mer benägna att välja den billigare biljetten framför 3-D-upplevelsen.
Till skillnad från "Avatar" och andra landmärkefilmer som Martin Scorseses "Hugo", är de flesta 3D-live-actionfilmer idag ursprungligen inspelade i 2-D och konverterade senare. Publik och kritiker har uttryckt besvikelse över att de betalar extra för "falska" 3-D i motsats till de banbrytande "infödda" 3-D-effekterna som ses i "Avatar." Slutligen finns nu 3D-TV-apparater, och medan de utgör ett litet antal sålda TV-apparater tillåter de konsumenter att titta på 3D-filmer i sina egna hem.
Oavsett den minskande biljettförsäljningen råder det ingen tvekan om att studior kommer att fortsätta att släppa 3D-filmer åtminstone de närmaste åren. Publiken bör ändå inte bli förvånad om ytterligare en "viloperiod" kommer så småningom ... följt av ytterligare en 3D-vurm med en ny generation!