DM har absolut behörighet över Magic Items. Applicera den naturliga behandlingen.
Här är nyckeln: WoC-redaktörerna var superspecifika för stavar och klassfunktioner, eftersom spelare är kloka små galningar som kommer att skura PHB efter alla fördelar och synergier som de kan. Men MM och DMG-innehåll är skrivna som riktlinjer för allmäktige DM. DM: erna behöver inte regleradvokat och har inget intresse av min-maxing. Så slappna av - effekten av objektet är exakt vad DM säger att det är.
Stavningsbeskrivningarna i PHB är generellt mycket specifika och räknar ut varje detalj i väldefinierade spelvillkor som Bonus Action och Reach. Om redaktörerna hade varit så picky i beskrivningarna av de magiska objekten hade DMG varit så tjock som en ordbok (och ungefär lika läsbar). Redaktörerna använde naturligt språk och utelämnade de flesta niggling detaljerna. Det är upp till DM att tillämpa lite sunt förnuft för att komma till RAI.
I detta fall säger förbannelsen att tecknet måste attackera tills den ena eller den andra är på noll hk, eller tecknet kan inte nå den andra. Observera att "attack" och "reach" inte kapitaliseras, eftersom de skulle vara i en stavningsbeskrivning som talar om Attack Actions and Reach. Här har de sin sunt förnuft - karaktären kommer att närma sig fienden och försöka slå honom med det förbannade vapnet tills det är dödat, och det enda sättet att stoppa detta dödsfall är att sätta målet bortom karaktärens räckvidd (t ex placera en vägg , levitating i luften, etc ..). Att bara tvinga honom bort tillfälligt är inte detsamma som att sätta honom utom räckhåll, så länge karaktären fortfarande kan sträva mot målet.
Det finns tvetydighet om hur länge målet måste vara utom räckhåll och i vilken utsträckning karaktären kommer att använda resurser för att nå målet. (t ex skulle karaktären kasta en dispel magi för att komma förbi en maktstyrka som skapats av målet?) DM bör ha en allmän ide om dessa frågor innan han sätter föremålet i en skattkran. Vad DM bestämmer är det rätta svaret.