David Kyle Johnson , författare till Inledning och filosofi: Eftersom Det är aldrig bara en dröm , anser att hela filmen är en dröm, särskilt Saito och att de platta tecknen gör en bättre film.
Johnson och hans medarbetare sjönk avsevärd tid och tänkte på sin analys av Inception och dess konsekvenser; se Google tech talk och diabilder . Min sammanfattning av Johnsons berättigande för hans ställning är nedan.
För att komma igång arbetar undermedvetna element genom drömmar, t ex , tåget tränger ner i gatan i regndrömmen, den slumpmässiga strängen av siffror i gisslan visas upprepade gånger i senare scener: säker kombination, det falska telefonnumret, hotellrumsnummer. I början av filmen drömmer Saito om en herrgård på ett hav.
Att plocka upp en stor ledtråd i den sista scenen kan kräva att du stänger av textning med sluten textning. Cobb frågar sina barn vad de har gjort, och de svarar att de byggde ett hus på en klippa.
Nolan lämnar många ledtrådar att filmen är en dröm.
- Mombasa var som en labyrint.
- Väggarna ligger i närheten av Cobb.
- Agenter förekommer ingenstans.
- Saito ser ut ur ingenstans för att rädda Cobb med en ostörd linje om att skydda sin investering.
- Cobbs svärfar beder honom om att komma tillbaka till verkligheten.
- Eames är en drömförstörare som kan hämta personalen utan att röra dem .
- Eames slår sina sista marker i den verkliga världen men producerar magiskt två stackar av chips för att köpa öl.
- Mal tog på något sätt till det andra hotellet över gatan i självmordsscenen, men Cobb bad henne att återvända in i sitt rum, resonemang som skulle ha "förnuft" endast i en dröm.
- Top totem ger oss ingen information om huruvida Cobb drömmer eftersom alla andra vet hur det fungerar.
- Édith Piaf-sången som signalerar drömmens slut är 2 minuter 28 sekunder lång. Filmen är exakt 2 timmar 28 minuter lång.
När någon begår självmord i limbo går ämnet ett lager upp. För Cobb var nästa lager uppe i snöstadet. Men alla var borta, så han fyllde det tomma drömutrymmet med sina egna förväntningar, nämligen flygplanet. Eames hämtar passet i flygplanet utan att röra Robert, som han gjorde i andra drömmar.
Denna tolkning gör en mycket bättre film. Överväga:
- Alla tecken utom Cobb är plana och endimensionella - många hade inte ens efternamn.
- Redigeringen i den verkliga världen hoppar utan övergångar.
- Saito svävar utifrån ingenstans med en ostörd linje om att "skydda min investering".
Om hela filmen är en dröm blir dessa gaffes styrkor. Karaktärerna är plana eftersom de är projektioner, inte för att skrivandet är dåligt. Hoppningen runt är inte dålig redigering men för det är hur drömmar kör. Saitos ostlinje blir en subtil idé som Cobb drömmer.
Svaret ovan omfördelar innehållet från ett svar på mina på scifi.SE .