I film är auteurteorin ett teoretiskt koncept som gäller för en filmskapare (oftast en regissör) som skapar en film från sin egen version med betydande eller total kreativ kontroll över projektet. Även om film är ett samarbetsmedium av naturen finns det många exempel på filmskapare som uppvisar betydande författarskap över sina projekt, en metod som etablerar dem som "författare" (auteurs) till dessa filmer. Filmer gjorda av auteur-filmskapare har ofta en igenkännbar stil, som kan vara visuell, tematisk eller annan stilistisk attribut.
Auteurteorin teoretiserades ursprungligen av franska filmkritiker, inklusive André Bazin, och populariserades senare av amerikansk kritiker Andrew Sarris, som skrev om konceptet i en inflytelserik 1962-uppsats med titeln "Notes on the Auteur Theory."
Visste du att?
I sin bok The American Cinema från 1968 rankade kritikern Andrew Sarris Buster Keaton, Orson Welles, Charles Chapin och Alfred Hitchcock till de största filmregissörerna genom tiderna.
Tidiga filmförfattare
Innan termen myntades fanns det många exempel på filmskapare som spelade dominerande kreativa roller i sina projekt och tjänade flera roller som regissörer, författare, producenter och till och med skådespelare. I den tysta eran inkluderade detta komiker Charles Chaplin (The Kid, The Gold Rush, Modern Times) och Buster Keaton (Go West, The General) och dramatiska filmskapare som DW Griffith (The Nation of a Nation, Intolerance, Broken Blossoms). Till och med några populära filmstjärnor hade etablerat tillräckligt med branschens inflytande för att ta flera kreativa roller på sina filmer, som Douglas Fairbanks på hans filmer Arizona (1918), The Mark of Zorro (1920), Robin Hood (1922) och The Thief of Bagdad (1924).
The Gold Rush (1925) skrevs och regisserades av Charles Chaplin.
Med tillväxten av studiosystemet och de stora studiornas fokus på montering av filmproduktion blev det mindre vanligt för en enskild individ att arbeta i flera kreativa roller på en film. I vissa fall under den eran kunde filmskapare som uppnådde betydande konstnärlig eller box office-framgång ta mer kontroll över sina projekt. Det kanske mest kända exemplet på det under studietiden var Alfred Hitchcock, som i slutet av 1940-talet både regisserade och producerade sina filmer i amerikanska studior.
Hitchcock var ett undantag - få andra regissörer hade den typen av konstnärlig kontroll i Hollywood. Ett annat exempel var Orson Welles, som kom till Hollywood med en stamtavla för framgång på New York-scenen och på radio. Welles fick nästan total kontroll över produktionen av sin debutfilm, Citizen Kane (1941), som han var med och skrev, regisserade, producerade och spelade i. Sarris själv skrev en uppsats som förklarade filmens stora status 1956 och American Film Institute förklarade Citizen Kane som den största amerikanska filmen genom tiderna 1998. Tyvärr, av flera skäl - inklusive att Citizen Kane inte var en kommersiell framgång på den amerikanska kassan - hade Welles aldrig samma kontroll över en film i hans livstid.
AKIRA KUROSAWA (Foto av Sunset Boulevard / Corbis via Getty Images).
Internationella bioförfattare
Medan strukturen i Hollywood-studior på 1950- och 1960-talet vanligtvis inte tillät många författare, kunde filmskapare uppnå konstnärlig kontroll över sina projekt i andra länder. Dessa auteurs inkluderade:
- Frankrikes François Truffaut (400 slag)
- Frankrikes Jean-Luc Godard (andlös)
- Sveriges Ingmar Bergman (Det sjunde sigillet, vilda jordgubbar)
- Italiens Federico Fellini (La Dolce Vita, 8 1/2)
- Japans Akira Kurosawa (Rashomon, Seven Samurai)
Flera av dessa regissörer skulle vinna Oscar för bästa främmande språkfilm, som blev en årlig utmärkelse 1957, vilket gav mer uppmärksamhet åt filmskaparens författarstil.
Regissör Martin Scorsese (vänster) som 'Silhouette Watching Passenger' och Robert De Niro som Travis Bickle i 'Taxichaufför', regisserad av Scorsese, 1976. Silver Screen Collection / Getty Images
Nytt Hollywood
I slutet av 1960-talet och hela 1970-talet erbjöd Hollywood och oberoende studior många filmskapare - inklusive många som påverkades av internationella författare - möjligheten att skapa filmer med mer konstnärlig kontroll. Dessa auteurs inkluderade:
- Woody Allen (Annie Hall, Manhattan)
- Robert Altman (MASH, Nashville)
- Francis Ford Coppola (The Godfather, The Conversation)
- Stanley Kubrick (Dr Strangelove, 2001: A Space Odyssey)
- Terrence Malick (Badlands, Days of Heaven)
- Martin Scorsese (taxichaufför, rasande tjur)
På grund av denna radikala övergång från en tunghändig inställning från studiorna, kallades denna era "New Hollywood." Faktum är att vissa filmskapare som Steven Spielberg (Jaws, Close Encounters of the Third Kind) och George Lucas (American Graffiti, Star Wars) kunde göra stora budgetstudieprojekt samtidigt som de behöll kreativ kontroll över dem. Men i början av 1980-talet drog de stora studiorna sig tillbaka från att erbjuda så mycket kontroll till alla utom en handfull regissörer.
NEW YORK NY - MARS 01: Skådespelaren Oscar Isaac, regissören Joel Coen och regissören Ethan Coen filmar på plats för "Inside Llewyn Davis" den 1 mars 2012 i New York City. Bobby Bank / WireImage
Moderna författare
Medan vissa "New Hollywood" -regissörer som Allen, Scorsese och Spielberg fortsatte att arbeta som auteurs under 1980- och 1990-talet, kunde en ny skörd av auteur-filmskapare skapa sin stil med uppkomsten av oberoende distributörer som Miramax och Gramercy Pictures och studios "" specialitet "-etiketter som Fox Searchlight Pictures och Sony Pictures Classics, som släppte filmer med låg budget till artouse-teatrar. Dessa filmskapare inkluderar:
- Paul Thomas Anderson (Magnolia, There Will Be Blood)
- Wes Anderson (The Royal Tenenbaums, The Grand Budapest Hotel)
- Tim Burton (Edward Scissorhands, Alice in Wonderland)
- Joel & Ethan Coen (Fargo, inget land för gamla män)
- Steve McQueen (Skam, 12 år en slav)
- Lynne Ramsay (vi behöver prata om Kevin, du var aldrig riktigt här)
- Quentin Tarantino (Pulp Fiction, Kill Bill)
Några av dessa filmskapare, som Burton och Tarantino, har varit framgångsrika nog att arbeta med projekt med betydande budgetar och studiostöd, men ändå behålla sina egna filmstilar.
Med den nuvarande ökningen av digital filmproduktion och ett ökande antal innehållsplattformar har det blivit vanligare för filmskapare att skapa sina egna lågbudgetprojekt under sin egen konstnärliga kontroll.