Does Galadriel har en naturlig tendens mot ondskan?

1

Med hänvisning till svaret i Var Morgoth fortfarande en dominerande kraft i Middle Earth under Ringets krig?

Det står att all materia utanför det välsignade riket, som en del av Arda Marred, är skadad av Morgoth och i levande varelser har en naturlig tendens mot ondskan.

Galadriel är född i Valinor, den välsignade riket. Som ett levande född i det välsignade riket är hon olik Elver som föddes i Arda Marred, eller har hon en naturlig tendens mot ondskan?

Redigera : Detta är inte en kopia av Hur har Galadriel förvärvat ond mode?

Jag ser faktiskt ingen anslutning. Den frågan affisch kallade den "ondska-mode" bara för att det ser ondsken ut mot honom - det kallas inte ondskan i böckerna, och det kan inte ens vara ont: Det kan bara vara hur Galadriel ser ut när hon går turbo med sin naturliga magi . Svaret innebär inte att det här är hur hon ser ut när det är ont - det tynger starkt på hur det ser ut i turbo -läget i stället.

Enligt den första frågan jag länkade säger det att allt som kommer från utsidan av det välsignade riket, från Arda Marred, är infunderat med Morgots essens, dock litet. Så är det så för alla älvor som är födda i Middle Earth. Galadriel är dock född i Valinor den välsignade riket. Som sådan är hon infunderad med Morgots väsen som de andra eller inte?

    
uppsättning thegreatjedi 02.03.2016 10:06

3 svar

6

Två saker att tänka på. (1) Älven uppstod i Arda i öst innan många av dem gick ut till Valinor. De märkades redan av denna marring. Två exempel på detta är Elves blekning och i Míriels död.

As ages passed the dominance of their fëar ever increased, 'consuming' their bodies. The end of this process is their 'fading', as Men have called it; for the body becomes at last, as it were, a mere memory held by the fëa; and that end has already been achieved in many regions of Middle-earth, so that the Elves are indeed deathless and may not be destroyed or changed. [Laws and Customs among the Eldar]

Det här är förfalskningsprocessen, där elvens kroppar faktiskt ger vika och kan inte längre existera med fëa. Elverna trodde att detta skulle vara ett märke av fläcken av Melkor. Detta framgår av Finrod till kvinnan Andreth:

you live in Arda Marred, as do we, and all the matter of Arda was tainted by him, before ye or we came forth and drew our hröar and their sustenance therefrom: all save only maybe Aman before he came there. For know, it is not otherwise with the Quendi themselves: their health and stature is diminished. Already those of us who dwell in Middle-earth, and even we who have returned to it, find that the change of their bodies is swifter than in the beginning. And that, I judge, must forebode that they will prove less strong to last than they were designed to be, though this may not be clearly revealed for many long years. [Athrabeth Finrod Ah Andreth]

Hans peka, som jag gjorde ovan, är att arvarnas kroppar är av Arda, inte lika starka som de borde vara på grund av Melkors smärta. De är inte lika långvariga som de borde vara så att andarna så småningom kommer att konsumera dem, när de borde vara i harmoni med varandra. "Denna önskan om hråa visar att deras senare (och nuvarande) tillstånd inte är naturligt för dem" 7]. Ta en titt på not 7 i den text som beskriver hur älvorna såg det som konsumerar och vilken Finrod såg sig själv.

Míriel dog i Aman efter att ha fött Fëanor och Valaren blev orolig för denna händelse.

they perceived now more clearly how great was the hurt that Melkor of old had done to the substance of Arda, so that all those who were incarnate and drew the sustenance of their bodies from Arda Marred, must ever be liable to grief, to do or to suffer things unnatural in Arda Unmarred. [Of Finwë and Míriel]

Melkor i försök att kontrollera materia var bunden till en fysisk kropp själv, fast i materia. Míriel ville fly från hennes kropp och återvänd aldrig till det.

Yavanna trodde

the Children are not as we (who came from beyond Arda wholly and in all our being) but are both spirit and body, and that body is of Arda and by Arda was nourished: so the Shadow worketh not only upon spirits, but has marred the very hron of Arda, and all Middle-earth is perverted by the evil of Melkor, who has wrought in it as mightily as any one among us here.

(2) Sedan finns Galadriel och hennes tendens mot ondskan. Det sägs att hon inte tyckte om Fëanor på grund av det onda hon såg i honom, men hon misslyckades med att se det själv.

she withheld her goodwill from none save only Fëanor. In him she perceived a darkness that she hated and feared,though she did not perceieve that the shadow of the same evil had fallen upon the minds of all the Noldor, and upon her own. [The History of Galadriel and Celeborn]

Ja, Galadriel, liksom hennes bror Finrod, blev besmittad som alla Illuvatar och Morgoths ring, det är Arda.

    
svaret ges 05.03.2016 06:33
2

För den specifika frågan om Galadriels natur är det svårt att tolka i sammanhanget av Tolkiens egen utvecklande tecken på karaktären. I Oavslutade Tales diskuterar Christopher Tolkien sin fars begrepp Galadriel, som förändrats, ibland drastiskt, över tiden och mellan olika manuskript och skisser.

Den större frågan, den medfödda tendensen mot det onda (men litet), inborn som ett resultat av en fysisk anslutning med Arda Marred, kan vara svår att nagla ner. Tolkien imbues säkert alla varelser, vare sig av Arda eller inte, med potential för att uppnå antingen bra eller ont. Melkor / Morgoth, Sauron, Ungoliant, Balrogs, Saruman, etc. "börja" utanför Arda helt, och ändå fortsätta att inse potentialen för ondskan. Andra, som Gandalf och de flesta Valar och Maiar, gör det inte. Även Arda-bundna skapade varelser verkar ha en potential för total gott; åtminstone Aragorn och Elrond är aldrig utsatta för negativa personlighetsdrag eller handlingar. Så kanske är det själva existensen i Eä (omfattar allt utom Eru) som ger potentialen men inte ödet mot antingen bra eller ont.

    
svaret ges 04.03.2016 08:03
0

Galadriel är inte ren ondska, som är Morgoth, Ungoliant och Morgoths tjänare speciellt. Nu menar du att hon är ambitiös, kanske självbetjäning, har powerlust, etc. Feanor, ett utmärkt exempel på sådana "onda" drag i Elven-världen, är inte heller rent ont.

Så om Galadriel, i Silmarillion, står det att

But Finarfin spoke softly, as was his wont, and sought to calm the Noldor, persuading them to pause and ponder ere deeds were done that could not be undone; and Orodreth, alone of his sons, spoke in like manner. Finrod was with Turgon, his friend; but Galadriel, the only woman of the Noldor to stand that day tall and valiant among the contending princes, was eager to be gone. No oaths she swore, but the words of Fëanor concerning Middle-earth had kindled in her heart, for she yearned to see the wide unguarded lands and to rule there a realm at her own will. Of like mind with Galadriel was Fingon Fingolfin's son, being moved also by Fëanor’s words, though he loved him little; and with Fingon stood as they ever did Angrod and Aegnor, sons of Finarfin. But these held their peace and spoke not against their fathers.

Galadriel var närvarande vid eden, och medan hon inte svärde sig var hon av en tankegång med Feanor. Galadriel visar ingen tendens till att ligga med Morgoth eller någon ondskan maktsmakande, hon är helt enkelt en komplex, ambitiös och mycket mänsklig karaktär vars historia är väldigt intressant att följa genom Tolkiens verk.

    
svaret ges 02.03.2016 21:43